Recension

: Dimman av allt
Dimman av allt Bruno K. Öijer
2001
Wahlström & Widstrand
9/10

Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet

Utgiven 2001
ISBN 9146182462
Sidor 102

Om författaren

Fotograf: Karl-Fredrik von Hausswolff

Bruno K Öijer debuterade 1973 med Sång för anarkismen, och kom snart att bli något av en kultpoet med sina excentriska scenframträdanden. Viktiga verk i en ganska omfattande produktion är Chivas Regal (1978) och Medan Giftet Verkar (1990).

Sök efter boken

Minns ni stollen som uppträdde på Polarprisgalan när Bob Dylan fick priset? Inför den svenska överheten och det svenska tv-folket. Det var Bruno K. Öijer. Ha, ha. Det var säkert en skrattretande syn för många. Men vad många säkert inte förstod var att själva poängen i sig var att Öijer just uppträdde där, bland alla fisförnäma människor. Han spottade dem i ansiktet med blotta sin närvaro. Det var en fröjd att se. Bruno K. Öijer är en sann rebell. En rockpoet att se upp till.

Endera tycker man att Öijers poesi är pretentiöst tjafs eller så tycker man att hans lakoniska betraktelser är geniala. Jag hör till de sistnämnda. Även fast Öijer är en helt ouppdaterad poet som inte har ändrat sig ett dugg sedan hans första diktsamling kom ut på 70-talet, rockar hans poesi bättre än någonsin. Det sägs att allt går i cykler, att om man tålmodigt håller sig till sitt gamla hederliga koncept, så kommer dagen då man upptäcks på nytt. Den dagen är här för Öijer. Han är återuppstånden. Halleluja!

I Dimman av allt trampar Öijer som vanligt i sina egna fotspår. Inte ett steg utanför sin egna upplysta stig tar han. Här finner man de typiska öijerska orden, såsom neon, fingertoppar, vin, glas, gardiner… Det övergripande temat är dekadans. Det luktar instängt. Man får nästan klaustrofobi. Men det är samtidigt en skön känsla. Att frossa i andras misär är inte sällan en självisk handling, det stärker ens ego, ger en kraft att orka gå vidare här i livet.

Visst kan Öijer emellanåt vara just pretentiös, men det tycker jag är bra. Nån måste ju vara det också. Nån måste tala om becksvarta stunder, tycka synd om sig själv, vara bottenlös men ändå närvarande. Det är Öijer. Han är liraren som fortfarande dansar på borden på Bacchus efterfester, trots att alla andra har gått hem för länge sedan.

Läser färdigt den här diktsamlingen under fläkten i köket hemma. Det är natt, jag röker en cigarett eller två, blir alldeles torr i munnen av att läsa dikterna, känner trots det suget efter mer nikotin och ett glas vin, mer självömkan. Jag tycker synd om mig själv men mår ändå ganska hyfsat eftersom personerna i dikterna har det sämre ställt än jag.

i din hand
låg skärvorna av en älva
dörren var stängd
rullgardinen nerdragen
och när du lyfte upp hennes hjärta
när du höll det försiktigt
längst ut på din fingertopp
kämpade det fortfarande
blinkade i mörkret
gav ifrån sej små ljud.

Till er som ännu inte upptäckt Öijer tycker jag att ni ska köpa hans Samlade dikter. Det finns två samlingar, en kom ut 1993 och den andra 1997. Insup dem och ta sedan tag i den här senaste samlingen dekadenta dikter. Ni kommer att ångra er, det kan jag lova.

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2001-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-27 16:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #343

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?