Aase Bergs tredje diktsamling heter Forsla fett och är bunden i ett format som bara mäter 15×11 cm. Litet och praktiskt för den som vill bära med sig en diktbok på tunnelbanan, jobbet eller cafébesöket. Kanske som brukspoesi? Men, nej! Det är lika bra att säga det med en gång: Det här är en sådan poesi som av en 95 procentig läsarskara skulle betitlas som svårtillgänglig, eller varför inte meningslös.

Den kommer, förmodar jag, i bästa fall sälja något tusental exemplar och är således en bok som förlaget rättfärdigar med mottot ”ansvar för smalare litteratur”, ett slags public service-tankegång som gäller för större delen av nutida svenska poesiutgivning (en företeelse som för övrigt torde sakna motstycke inom andra branscher, dvs. att ett vinstdrivande företag producerar något med en kalkylerad förlust). Men, självklart är inte det hela sanningen.

En ny Tranströmer eller Öijer kan ju tänkas spira bland säsongens debutanter eller unga förmågor. Ett risktagande således, oavsett om förlagen drivs av kommersiella eller ack så ideella syften.

Ändå är Forsla fett ett mycket lyckat språkligt experiment. Den är, vilket den allitererande titeln antyder, en formmässig lek med ord och ords valörer. Genom att byta ut en bokstav här, ett ord där, skapar Aase Berg på ett synnerligen effektivt sätt en glidande text som hela tiden sparkar läsaren framåt.

Under en prövande ytan döljer sig ensamhetens poesi, något som redan på första sidan, som ett slags måtto, uttrycks i ”Jag- är- rädd (Hal)”, syftande på den dator som filmen År 2001, Ett rymdäventyr drabbats av självinsiktens djupa fasa och löper amok ombord på rymdskeppet ”Discovery”. Fortsättningen är en absurd och bitvis grotesk resa mot ensamhetens nollpunkt.

Den röda tråden, dvs. det som rör sig från födelsen till döden, dvs. det som ”forslar fettet”, är en hare som antar många skepnader. ”låt tid vagga stilla i haren/låt fett bygga stomme i haren” står det att läsa. Fettet blir det kitt som binder medvetandet till världen. Och användandet av fett som metafor (istället för det bibliska ”köttet”) för människans förgänglighet, är konsekvent och fantasifullt genomfört.

Man skulle kunna beskriva dikten i Forsla Fett som ett slags biologisk surrealism med en fin känsla för det avvikande. Ordval som hydrofon (blir till ”hydrofor”), harpun, harulk (”harulv”) förpassar dikten till ett gränsland mellan naturvetenskap och spekulation, eller varför inte folklore. Sådant borde intressera många.

Men någon stor läsarskara kommer Forsla fett inte att finna. Det är lika förståeligt som tragiskt. På sätt och vis.