Det står här på baksidan, att kapseln är en skokartong fullstoppad med papperslappar. Men det finns en karta, insprängd i Johanssons poesi. Den går inte att följa, för han river sönder den, gör små provocerande papperslappar. Som snö och himmel faller dessa vägledande bitar över vårt förstånd.

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla Kapslar.

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?

Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i Kapslar. Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa Kapslar.

Om eftervärlden ska vara ett barn av/ vår tid måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.

Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen – att vilja gråta.