Recension

: Samlade dikter 1954-1996
Samlade dikter 1954-1996 Tomas Tranströmer
2001
Albert Bonniers förlag
10/10

Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Utgiven 2001
ISBN 9100575571
Sidor 318

Om författaren

Tomas Tranströmer, född 1931, debuterade 1954 med samlingen 17 Dikter, och har sedan dess varit en av Sveriges främsta poeter. Han är översatt till drygt 60 språk och har själv tolkat ett flertal dikter av engelska och ungerska poeter. 2011 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på Göteborgs bokmässa. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den en vanlig stol. Hans blick är samtidigt en tioårings och en hundraårings. Det slår mig att tre meter ifrån mig sitter TOMAS TRANSTRÖMER. Jag minns att jag undrade om han fortfarande kunde gå själv, och som ett svar på min fråga reser sig Tranströmer upp och går med försiktiga steg in på toaletten. En stund senare, när mina vänner och jag är på väg därifrån, passar jag på att lägga en dagensbokflyer på Tranströmers bord men jag vågar inte riktigt se på honom, eller säga någonting till de tre. Jag tänkte att Tomas Tranströmers sjukdom är ett bevis på att världen är djävlig, på samma sätt som när Curtis Mayfield blev rullstolsbunden efter att ha fått ett ton scenbelysning över sig, eller som när jag såg Brian Wilson mima till Beach Boys "Sloop John B" och låtsades spela keyboard.

Bonniers ger nu ut Tranströmers elva diktsamlingar, från 1954 års debut 17 dikter till Augustprisvinnaren Sorgegondol. I Samlade dikter finner vi, mina damer och herrar, fyrtiotvå år av fulländad lyrik.

Redan med sin debut som 23-åring väckte Tranströmer uppmärksamhet med sina vackra och originella metaforer. Sedan dess har han med ungefär fyra fem års mellanrum gett ut sina väl genomarbetade diktsamlingar. Framförallt de tidiga samlingarna verkar sakna ett upplevande jag. Om någon nämns är det "han", vilket kan ses som en vilja att avpersonifiera dikterna och därigenom skapa ett uttryck för allmängiltighet. Eva Lilja har någonstans skrivit att när ett diktjag till slut träder fram i Tranströmers lyrik "är han en högst borgerlig figur med bil och hus". Även detta, att diktjaget är en nästan opersonlig medelklassmänniska, kan kanske ses som ett led i Tranströmers strävan efter en allmängiltighet, som kan beröra oss alla bara vi ger dikterna lite tid. Det är kanske framförallt naturlyriken som innehåller denna allmängiltiga kod och som ger nästan svindlande känslor när man läser dem. Många av dessa dikter, från debutens saphiska, till haiku-dikterna i Sorgegondol, är så komprimerade att man nästan tappar andan: "Ett par trollsländor/fasthakade i varann/svirrade förbi." Tätare än så går det knappast att skriva.

Ytterligare ett Tranströmerskt drag som redan finns i debuten, är användandet av "döda kändisar". I 17 dikter heter en dikt "Gogol", och om man tar sig igenom hela hans författarskap möter vi Goethe, William Turner, Balakirev, Grieg, Schubert och Liszt och Wagner (de två senaste är huvudpersoner i sviten "Sorgegondol nr 2"). Förvånansvärt nog blir det aldrig pretentiöst när Tranströmer använder sig av namn som dessa. Om Goethe, för att ta ett exempel, läser vi: "Goethe reste i Afrika förklädd till Gide och såg allt." Om femtio år kommer Tranströmer själv att nämnas i dikter på samma sätt.

Under 60- och 70-talen kritiserades Tranströmer som så många andra för att vara utan engagemang. Vad de som då kritiserade honom förbisåg var att Tranströmer i första hand var poet, inte politiker, och att han som sådan skrev dikter, inte pamfletter. Att han dessutom faktiskt var engagerad verkade ha gått dessa kritiker förbi (han arbetade dessutom som psykolog på en anstalt för psykiskt sjuka och kriminella ungdomar, vilket tyder på ett samhälleligt engagemang från Tranströmers sida), kanske därför att Tranströmer inte förenklade politisk problematik. I 1966-års Klanger och spår skriver Tranströmer:

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formande av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade.

Tomas Tranströmer har, precis som jag skrev om Werner Aspenström, en självklar plats i den svenska kanon, eftersom hans dikter tål att läsas, diskuteras, tolkas och omtolkas om och om och om igen. Tranströmers poesi är fullkomligt beroendeframkallande.

Textutdrag (Visa/göm)

Mattias Nyberg

Publicerad: 2001-04-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 12:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #167

2 kommentarer

”Vad de som då kritiserade honom förbisåg var att Tranströmer i första hand var poet, inte politiker, och att han som sådan skrev dikter, inte pamfletter.”

Så sant!

Karl Oregistrerad 2010-12-01 15:49
 

[...] "Samlade dikter 1954-1996" [...]

Något litet om Tranströmer | dagensbok.com Oregistrerad 2011-04-15 12:48
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?