Recension

: We die alone
We die alone David Howarth
2000
Canongate Books
5/10

Otroligt, men sant (?)

Utgiven 2000
ISBN 1841950459
Språk engelska

Om författaren

David Howarth var själv aktiv spion under andra världskriget, och har utifrån egna erfarenheter, och kontakter med andra likasinnade, författat två dussin böcker på temat, bland andra ”The Shetland Bus” och ”We die alone”.

Sök efter boken

I ett förord skriver den f.d. soldaten Andy McNab om hur hjälten i boken skulle ha inspirerat honom, om han hade fått läsa boken under sin soldatutbildning. Det är en inledning som inte bådar särskilt gott; storslagna hjälteepos har väl aldrig riktigt varit min melodi. Det sagt, kan man väl säga att det här åtminstone är en något mer läsvärd sådan inom genren.

We die alone utspelar sig i nordligaste Norge, under ockupationen av Nazityskland. Jan Baalsrud är en exilnorsk soldat som under en tid har tränats i England för ett kommandouppdrag; han, och några kamrater, ska organisera den norska motståndsrörelsen till att attackera tyska förläggningar i norr.

Men, allt går snett. Av ren otur råkar de välja att ta kontakt med en påstått pålitlig affärsman på den ort där de landar. Affärsmannen har dock avlidit, och av en slump har en person med exakt samma namn (utan samma patriotiska övertygelse) tagit över samma affär. Uppdraget avslöjas därför innan det ens har hunnit starta, och tyska soldater kommenderas ut för att fånga in gruppen.

Som av ett under lyckas dock Baalsrud fly undan sina förföljare, medan alla hans kamrater dödas eller fångas in. Och nu följer en lång flykt genom is och snö, för att försöka nå den svenska gränsen – och den relativa säkerheten i neutrala Sverige. Utan några som helst förnödenheter, eller ens ordentlig klädsel, lyckas Baalsrud överleva diverse strapatser. Snöblind snubblar han in i ett hus i en liten by, där den gode samariten Marius räddar och skyddar honom under lång tid. Men nu börjar hjälteeposet ta en lite annan vändning. Baalsrud har nämligen drabbats av kallbrand i fötterna, och kan inte fortsätta på egen hand. Han blir därför helt beroende av hjälp från spillrorna av den norska motståndsrörelsen; vanliga människor som sätter sitt liv på spel för att rädda en främling.

I flera veckor lämnas Baalsrud ensam i en stuga – utan någon värme i Nordnorges smällkalla vinter – i väntan på att man lyckas hitta en väg att smuggla honom vidare. När man väl gör det lyckas den mottagande parten i nästa by inte hitta honom, utan han begravs i snöstormen – där han också förblir begravd i snö i 27 dagar (!) utan mat. Men Baalsrud överlever det med. Och så fortsätter historien med en otrolig händelse på den andra, tills han slutligen blir fraktad av samer över den svensk-norska gränsen.

Boken visar för övrigt upp fruktansvärda fördomar gentemot den samiska befolkningen. Samerna (eller ”lapparna”, som författaren fördomsfullt envisas med att kalla dem) är en ”primitiv ras”, som inte förstår sig på att uttrycka åsikter. De klarar heller inte av att planera eller tänka på framtiden, utan kan bara leva i nuet. De är helt oförstående vad gäller politik, och har ingen uppfattning om solidaritet med behövande… Fördomar staplas på fördomar, utan en tanke på vad det norska (och svenska) storsamhället har åsamkat samerna, och utan en reflektion kring varför samerna skulle vilja hjälpa Norge efter århundraden av förtryck. Den enda ursäkten må väl vara att boken skrevs under modernismens höjdpunkt, på 1950-talet – Howarth lär knappast ha varit unik i sin mycket rasistiska syn på ursprungsfolk, vid den tiden. Hade den skrivits idag hade kanske tongången varit en annan.

Historien påstås vara sann. Det är ibland svårt att tro, med alla de helt otroliga upplevelser Baalsrud sägs ha gått igenom. Men varför inte; bland alla de miljontals människor som föga hjältemässigt slaktades på slagfälten runt om i andra världskrigets Europa, borde man väl kunna uppbringa några ”hjältar”, några helt otroliga historier – konstigt vore väl kanske annars? Det handlar ju om vad man sätter fokus på – miljontals och åter miljontals icke-hjältar eller någon enstaka hjälte? Men mest läsvärd är boken kanske för att hjälteeposet egentligen inte är mycket av ett hjälteepos. Inledningen av Andy McNab känns därför mycket förfelad; ”hjälten” Baalsrud blir snabbt handikappad och helt utlämnad åt andras medmänsklighet och mod. Det är inte han som är hjälten i den här historien, utan helt vanliga kvinnor och män.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2001-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 14:17

Kategori: Recension | Recension: #168

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?