Lund i mitten av 80-talet – febriga studier i litteraturvetenskap. Tomas Tranströmer var då en av de svenska poeter jag fastnade för. Som bekant är Tranströmer en passionerad pianist. En av mina tentauppgifter blev att analysera dikten ”Allegro” från samlingen Den halvfärdiga himlen (1962). Jag minns tydligt att jag var nöjd att det blev just den dikten, i vilken jag kände mig hemma, eftersom jag själv spelat piano i många år. (Se och hör dikten nedan.)

Den 3 februari 1986 köpte jag en samling med alla Tranströmers dittills utkomna diktsamlingar, med titeln Dikter, utgiven i Månpocket 1984. Före eller efter tentan, jag minns jag inte. Pocketbokens blad är nu helt gulnade, det är inte bara beroende på att tjugofem år har passerat, det är riktigt dålig papperskvalitet.

Jag har återkommit till dikterna då och då och vi något tillfälle kryssat för vilka av dem jag tyckte bäst om. Här och var är bara enstaka rader, eller grupper av rader i en dikt förkryssade. De dikter som är förkryssade i sin helhet är: ”Storm”, ”Stenarna”, ”Vädertavla”, ”Hemligheter på vägen”, ”Spår”, ”Kyrie”, ”Ansikte mot ansikte”, ”Klangen”, ”Resan”, ”C-dur”, ”Om Historien”, ”Namnet”, ”Sena maj”, ”Elegi”, ”Gläntan”, ”Funchal”, ”Kort paus i orgelorkestern”, ”Minnena ser mig”, ”Det blå huset”, ”Postludium”, ”Drömseminarium”.

Om jag nu på nytt skulle läsa om hela samlingen, kanske helt andra dikter blir favoriter: på grund av den samtid som nu råder, på grund av det som hänt i mitt eget liv. Eller kanske favoriterna består. Man förändras säkert mindre än vad man tror, och världen är, både tyvärr och tack och lov, densamma.

Så slutligen dikten ”Allegro”, som var en del av min tenta. Det är en Tranströmer-klassiker. Ni kan även se och höra när han själv läser den: Tranströmer intervjuas och läser dikten Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.