Jag gillar älgar. Det är vad man skulle kunna kalla en litterär konstruktion; det är inte så att jag känner särskilt många älgar personligen. Faktiskt inga alls. Men någon gång för länge sedan läste jag en liten text av Jonas Gardell om älgar och hur de simmar mot öar och inte slutar förrän de kommer […][...]

När mina föräldrar var små fanns det inte teve. Det är fullkomligt fascinerande. Mina barn kommer förmodligen ha lika svårt att förstå att jag växte upp med bara två kanaler (för att inte tala om frånvaron av Internet, inte ens jag fattar hur vi klarade oss utan Internet). Och det måste ha varit väldigt spännande […][...]

Katter är outgrundliga och professorer är inte heller så förutsägbara. Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, har skrivit en mycket egensinnig bok med titeln Kattens historia. Det kan låta enkelt nog, men den som slår upp boken för att ta reda på när kattens historia börjar, när katten kommer till Sverige […][...]

På frågan varför författare skriver kan de svara olika. "Jag skriver för katten", svarade Werner Aspenström en gång i tiden. "Den som skriver drömmer om att finna något, man kan kalla det en alldeles vit sten", är Tarjei Vesaas ord. Debutanter säger ibland att de skrev just den här boken eftersom den inte fanns. "Jag […][...]

Denna diktsamling börjar lovande, trots att jag tycker dikter på papper är ganska döda företeelser just nu. Samtidigt menar jag att man inte kan döma ut någonting som dött, inte ens i vår mediala dömartid. Allting är och det får vara, inget är illegalt. Det jag dock kan känna är att det finns saker som […][...]

"Gösen och Döden" Smaka på den ni! Vad är det? En postumt utkommen deckare av Bo Balderson? Nej nej, det är titeln på en dikt ur Arne Törnqvists Bröstvärn. En vän till diktaren tillkännager efter en middag på gös till vitt vin att han tio år tidigare fått sin dödsdom på en intilliggande läkarmottagning. Men […][...]

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på Göteborgs bokmässa. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den […][...]

Jag kan inte längre minnas när jag läste min första dikt av Werner Aspenström. Troligtvis var jag alldeles för liten för att förstå vad den handlade om. Aspenström är, tillsammans med Dan Andersson, en av de litterära giganter jag växt upp med, under påverkan från min morfar. Att Aspenström föddes och växte upp två kilometer […][...]