Katter är outgrundliga och professorer är inte heller så förutsägbara. Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, har skrivit en mycket egensinnig bok med titeln Kattens historia. Det kan låta enkelt nog, men den som slår upp boken för att ta reda på när kattens historia börjar, när katten kommer till Sverige eller vilka huvudsakliga epoker kattens historia genomlöper kommer att bli bittert besviken, eller åtminstone inledningsvis djupt frustrerad. Kanske borde boken hellre ha hetat ”Om kattens historia” eftersom den till så stor del handlar om det som finns före och efter, över, under och bortom en traditionell historieskrivning. Men om man får tro Broberg – och det får man nog – så är egentligen all historieskrivning på motsvarande sätt präglad av diverse konventioner och förutfattade meningar, även om de vanligen är omedvetna och blir osynliga genom att delas av så många.

Den historia Gunnar Broberg berättar handlar inte minst om varför vi vet så lite om kattens historia, vilka idéer som trots allt lanseras och vad som kan sägas för och emot dem. Därför blir denna bok om kattens historia samtidigt en bok om det intellektuella livets villkor. Brobergs historiska övningar liknar ibland kattens lekfulla krumsprång på jakt efter ett undflyende garnnystan. Och som alla vet kan nystan bestå av otaliga små trådar i ett svåranalyserat och smått kaotiskt förhållande till varandra. Det är en utmärkt symbol för en historia där många nivåer delvis överlappar. Professorer är dock väsentligt bättre än katter på att fånga och hålla fast ett flertal trådar, samt sortera dem efter kvalitet och färg. Broberg följer kattens historia genom århundradena i vetenskap och konst, litteratur, musik och film. Många spridda föreställningar förkastas eller relativiseras. Det verkar glädjande nog inte så säkert att man bränt en massa katter under häxförföljelsernas tid, inte heller var häxornas medhjälpare alltid katter – de kunde lika gärna vara hundar, paddor eller fjärilar. Uppmärksamheten på ordformerna är också givande. Plötsligt blir det betydelsebärande att Häxhammarens förkastelsedomar över kattsläktet skrivits av dominikanermunkar, Herrens hundar, och begripligt att katten associeras till såväl kätterska som katolska irrläror (i protestantiska länder).

En av de längsta och mest färgrika trådarna är den som visar hur sammantvinnad kvinnans och kattens emancipation förefaller – och hur sent båda infaller. Det är först under 1800-talet den tydliga svängningen sker. Då bereds såväl kvinnan som katten plats i det svenska kulturlivet, för att under 1900-talet ta upp den politiska och ekonomiska kampen med mannen respektive hunden, möjligen i båda fallen med en fridfull och mer jämlik samexistens som slutmål. Länge lider såväl kvinnan som katten av att associeras inte bara med varandra utan också med amoralisk sensualism, antiintellektuell sinnlighet och inställsam manipulation. Kvinnan och katten, var för sig eller tillsammans, förkroppsligar ofta det metafysiskt onda som hotar den förnuftiga världsordningen (vilken världshistorien antas uttrycka). Bland de inspirerade katthatarna märks i första hand författaren Ivar Conradson och hans drabant Gustaf Otto Adelborg som båda i vredesmod och avsky vände sig mot sin forne vän, kattägaren och diktaren Vilhelm Ekelund.

Poesin och katten är en annan fruktbar kombination. Många kända poeter porträtteras med katt – förutom Ekelund även Edith Södergran och Werner Aspenström – men Broberg hittar många fler varianter, som till exempel ryktet om en uppstoppad katt i Petrarcas hus i Vaucluse. Barnlitteraturen och sagornas värld är ett kärt tillhåll för katter från Mästerkatten i stövlar till Kattresan eller Pelle Svanslös, och fantasygenren bidrar med fascinerande utopier som Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, där kvinnorna, när de helt får råda sig själva, naturligtvis väljer att hålla sig med katt, eller Bertil Mårtenssons Jungfrulig planet, fylld av stora tvåbenta katter med tjock blå päls.

Efter avslutad läsning måste man konstatera att man trots allt fått en fyllig och detaljrik exposé över kattens historia, i viss mån redan från de egyptiska kattgudinnorna, men i alla fall från Frejas fornnordiska katter till den moderna kattens ramifikationer i juridik, ekonomi och politik. Att kattens historia är komplicerad är inte författarens fel. Redan källorna är problematiska. Det finns inte så många biografier över stora katter att bygga på, inte så många akademiska avhandlingar eller vetenskapliga uppsatser, sådant som forskaren annars brukar ha tillgång till. Därför är det kanske begripligt att boken saknar litteraturlista. Katten är förvånande osynlig i historien jämfört med t.ex. hundar och hästar.

Att boken mår bäst av att läsas på författarens villkor innebär inte att den är sluten och idiosynkratisk, tvärtom står den vidöppen för alla intryck och infall, och erbjuder därför ingångar för nästan vem som helst nästan var som helst. Jag tycker bäst om det sista kapitlet där argumentationen är som starkast för att djurens historia bör tas på allvar och inte bara odlas som oförarglig anekdotisk kulturhistoria eller fritidssysselsättning. Broberg hävdar att mikrohistorien har sin nytta genom att skärpa vår medvetenhet om våra egna animaliska sidor och om tillvarons konkreta sinnlighet. Han tar Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Jacques Derrida till hjälp för att visa på djurens historiska potential som världsbildsskapande i sin revolt mot enkla gränsdragningar mellan jag och du, subjekt och objekt, människa och djur, själ och kropp, kultur och natur. Djurens värld framstår som föränderlig och i lika hög grad socialt konstruerad som all annan historia.

Kanske blir denna bok därför allra mest givande för den allmänt historieintresserade, oavsett inställning till just katten. Man kan fråga sig vad det betyder att Bull, författarens katt (som säkert inledningsvis varit en rik inspirationskälla och helt korrekt avtackas på slutet), nu är borta, så att boken slutförts i ett kattlöst hus. ”Minnet lagrar det djupa och svårutsagda, sådant som inom vetenskapen inte brukar anses värt mycket men som utgör vår egen innersta värld.”

Och för kattälskaren föreligger trots allt inget val. Bland alla mer eller mindre seriösa och stora kattböcker, alla charmiga bilderböcker och all fantasifull katt-kitsch är Brobergs volym ett unikum. Kattens historia är resultatet av ett halvt professorslivs funderingar kring kattens mysterium och många svenska somrars författarmöda. Det är som sig bör en mycket lärd bok. Ingen hittar som professor Gunnar Broberg på arkiven, biblioteken, antikvariaten och loppmarknaderna bland böcker som är nästan helt glömda. Ingen annan hade troligen funnit den lilla tuschteckningen av en katt högst upp på en trave böcker, tecknad av en okänd 1700-talskonstnär och samtidigt känt till katten Humlan som ömsom läser och fräser bland hyllorna i en modern bokhandel. Som författaren summerar: ”Katten hör hemma i kulturen.”