Recension

: Statusstress
Statusstress Alain de Botton
2004
Wahlström & Widstrand
5/10

Karriärist i dialog med det förflutna

Utgiven 2004
ISBN 9146204083
Sidor 313

Om författaren

Fotograf: Roderick Field

Alain de Botton föddes 1969 i Zürich, Schweiz. Han är författare till essäböcker om allt från kärlek och resande till arkitektur och filosofi. Till de mest lästa hör Låt Proust förändra ditt liv, Om konsten att resa och Lyckans arkitektur

Författarens egen hemsida – Böcker, resor, filosofi m.m.

Sök efter boken

Den här gången undersöker Alain de Botton begreppet statusstess. Boken vill ge tröst åt alla som är drabbade och rädda om sin status. För individen är statusstress något ont, enligt de Botton, och i dess värsta form ett samhällsproblem. Utgångspunkten är att vi alla är i behov av bekräftelse från vår omgivning, som ofta förenklar oss utifrån ett mer eller mindre överenskommet värdesystem bestående av vinnare och förlorare. Det både i stort och i smått. Vem vill inte vara lyckad på arbetsmarknaden och komma upp sig på sina egna meriter? Vem växer inte några centimeter när omgivningen skrattar åt ens skämt, när man får beröm eller när någon hör av sig och tackar för senast.

Boken är skriven som en uppsats, med många illustrationer. I inledningen definierar de Botton begreppen, motiverar sitt ämne och presenterar sedan sina teser. I fem kapitel tar han upp orsakerna till statusstressen: kärlekslöshet, snobberi, förväntningar, meritokrati och beroende. Därefter kommer lösningarna, som inte är oväntade för den som läst de Botton tidigare: filosofi, konst, politik, kristendom och bohemliv.

Genomgående för han en dialog med äldre filosofer, författare och konstnärer. All visdom finns i det förflutna, när de Botton tecknar sin världsbild. Det är hans kännemärke. Det är också kul och inspirerande att följa hans tankebanor när han kastar sig respektlöst mellan Aristoteles, olika empirister och darwinister, Marx, Nixon, Chrusjtjov, Adam Smith och Alexander den store bara för att nämna några. Allt och alla är samtida. Många författare och bildkonstverk kommer också till hjälp: Flaubert, Shaw, Austen och Woolf exempelvis. När de Botton var på besök i Stockholm tidigare i höstas sa han att moderna filosofer inte intresserar honom. De ägnar sig inte åt känslolivet. När moderna referensen används är det författare som Zadie Smith och Charles Bukowski, och det känns lite plikttroget och på något sätt krystat. De är för unga för de Botton och bor inte i samma värld.

Ett annat kännemärke har för mig varit att han skriver om komplexa ämnen på ett enkelt sätt. Han frågar filosofer och olika tänkare om råd för den moderna människans våndor och bekymmer. Det var extra tydligt i Filosofins tröst och Om konsten att resa som består av lättillgängliga och personliga essäer. Här är texten tjockare, men för den skull går den inte djupare ned i sitt ämne. Jämfört med tidigare böcker tycker jag därför att de Botton här kavlar ut sitt ämne. Samma poänger kunde han ha fått fram i en kortare text.

Om man av en essä ställer kravet att det ska vara en text som i sig själv resonerar sig fram till en lösning av ett problem, tycker jag att Statusstress är misslyckad. Lösningarna är allt för synliga redan i inledningen, analysen är allt för enkelspårig. Ställer man dessutom kravet att en essä ska vara personlig i sin stil och enkel i sitt språk, är det här snarare en opersonlig, onödigt tillkrånglat och väl akademiskt text. Vad som håller boken uppe är den visdom som finns i alla referenser. På så sätt är det här en uppvisning i hur en extremt beläst ung man visar att han är just extremt beläst. Risken är förstås att det blir krystat och jag får känslan av att de Botton ibland skjuter från höften. Han kan få in vad som helst i sin analys. Istället för att som i tidigare böcker göra svåra ämnen enkla, fokuserade och lättillgängliga krånglar han till det i mina ögon. Författaren själv liksom gömmer sig bakom bokens form och språk.

Ställer man inte upp på västvärldens framgångskoncept, saknar man den typen av umgänge, har man andra ambitioner i livet än att framstå som en vinnare i sin omgivning, är man inte av vit akademisk medelklass, kommer man förmodligen inte förstå vad de Botton snackar om, eller åtmistone tänka: vem bryr sig? Det är också synd, tycker jag, att analysen inte innehåller fler samtida frågor som att det nog finns statusstress mellan könen och att alla kanske inte ställer upp på de normer som de Botton målar upp. Jag saknar till slut en problematisering av ämnet i sig och vad han egentligen grundar sina självklara slutser på.

Samtidigt avfärdar jag inte boken. Den har som sagt många poänger. Bland annat att han nitiskt försvarar vikten av att läsa skönlitteratur för att kunna förstå människors beteenden. Den goda litteraturen vägrar att förenkla människor. Speciellt intressant är de Botton för den som ställer upp på det samhälle där det enda som gäller är status och att man känner den elaka avundsjukan komma krypande när kompisar i ens närhet har bättre jobb, finare prylar och rätt musik i surroundhögtalarna. Det är också uppenbart att författaren själv är mycket beroende av sin status. Nedanstående citat kan jag inte läsa på annat sätt än att han ser sig själv som bohem och att han förtjänar hög status bara därför:

En livsstil som kan ha förefallit urspårad och absurd har, tack vare de mest begåvade bohemerna, kommit att framstå som seriös och lovvärd. Till de rollmodeller som utgörs av advokaten, entreprenören och vetenskapsmannen har bohemen lagt poeten, resenären och essäisten. Den menar att även dessa personer, hur excentriska de än är, vilka materiella brister de än lider av, kan vara förtjänta av hög status.

Eller sitter jag här och kritiserar de Bottons bok för att han får mig att känna statusstress? Jag menar, han är världskänd, har redan skrivit många böcker och gjort många teveprogram. Han turnerar och berättar om vad han har läst och hur han tolkar det för en engagerad och intresserad publik. Det är få förunnat. Till råga på allt är vi årsbarn.

En klen tröst för mig är att jag fortfarande har mitt hår kvar.

David Enemar

Publicerad: 2004-12-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 19:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1449

3 kommentarer

Intressant recension. Fast nu blir jag riktigt nyfiken – vad ÄR lösningen på statusstressen? Vad kommer han fram till, jag menar han själv, inte dem han refererar till? Jag kanske måste köpa boken för att få veta – och därmed bidra till författarens ökade status?

Och så en fråga – gamle raggige Charles Bukowski är för ung för de Botton…? Har jag missat något?

P Oregistrerad 2004-12-05 14:15
 

vad han egentligen grundar sina självklara slutser på?

A Oregistrerad 2004-12-10 12:18
 

[...] mer: SVD, Dagens Bok, Stureplan, KB, Kjellgren, [...]

Jämlikhet lindrar | Svensson Oregistrerad 2011-09-02 13:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?