Recension

: Böcker
Böcker Virginia Woolf Jonas Ellerström, Maria Green, Elisabeth Mansén (red.)
2014
ellerströms
7/10

Essäisten Woolf förför genom seklerna

Utgiven 2014
ISBN 9789172473355
Sidor 223

Om författaren

Virginia Woolf, född Stephen i London 1882. Medlem av The Bloomsbury Group. Hon är en av 1900-talets största författare, skrev tio romaner, mer än 400 essäer, recensioner, noveller, en biografi, två feministiska skrifter. Postumt utkom en komedi, några självbiografiska fragment samt dagböcker och brev. Hon avled i Rodmell, Sussex 1941. Startade tillsammans med sin man, Leonard Woolf, förlaget Hogarth Press.

Sök efter boken

Poeten är alltid vår samtida. Vår existens är i stunden centrerad och snäv, som i varje form av våldsam emotionell chock.

För Virginia Woolf gick essäskrivandet alltid hand i hand med romanskrivandet. I den här boken finns samlat essäer som på olika sätt behandlar böcker: att läsa eller att skriva dem, från 1905 till 1939. För mig som ofta upplever hennes skönlitteratur som svåra projekt att stånga sig emot innan en möjligen lyckas tränga igenom, går läsningen här istället lekande lätt.

Och Woolfs skriverier blir heller aldrig tyngda av någon sorts rätt eller fel. Trots sin upphöjda ställning saknas förvånansvärt ofta känslan av status. Allt hon närmar sig angriper hon snarare med en undersökande nyfikenhet. Så led hon också hela livet av bristen på bildning, den som hennes bröder hade fått, men inte hon. Den, som hon fick förskansa sig själv, genom att anställa privatlärare.

I sina essäer intresserade hon sig extra mycket för kvinnliga författare, och har därmed för eftervärlden blivit känd som en av de feministiska förkämparna, för att kvinnor och män skulle behandlas lika inom litteraturen. Till exempel förvånas jag, men gläds över hyllandet av Jane Austen. Idag får vi allt oftare höra Austen lite slött klassas som lättläst romantik, snarare än som del av den klassiska faunan. Det glöms liksom bort att hennes skildringar av kvinnor på kvinnors villkor, och unga människor som väljer varann för kärlek framför ekonomi och social status, var i framkant och nyskapande då. Men framför allt pratar Woolf förstås om Austens litterära kvaliteter, som förmågan att gestalta via dialog, och de noggranna personporträtten.

Som framgår tydligt i Lina Samuelssons avhandling Kritikens ordning: Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006 har utvecklingen gått långsamt framåt på den feminstiska fronten. I Sverige var det först från 70-talet och framåt som kvinnors böcker började recenseras lika mycket som mäns, och även som kvinnor tog större plats som utövande recensenter. Män skriver om män, heter det. Och kvinnor skriver om både män och kvinnor. En ytterligare aspekt är att mäns känsloliv, att de använder sig av det privata för att göra stor konst, alltid setts som något positivt. Medan kvinnor tvärtom nedvärderats då de använt sig av det privata, på samma sätt. Detta sker ju fortfarande, men idag är fördelningen av omnämnanden i pressen som könen får, förhållandevis jämn. Utan kämpar som Virginia Woolf hade vi aldrig varit där.

En lite sorglig sak alla de stora författarinnorna från den här tiden hade gemensamt, var för övrigt att de aldrig skaffade familj. Att kombinera mammarollen, kanske till och med hustrurollen i vissa fall, med skrivandet, var än så länge omöjligt.

Sen finns det andra utvecklingskurvor, som snarare verkar ha gått i stå, eller möjligen till och med traskat baklänges. Beroende på hur mycket debatten lyssnade på Virginia Woolf på sin tid (En upplysning jag gärna fått genom boken. Men eftersom detta är tredje volymen i en serie kanske jag förväntas ha läst mig till Woolfs ställning som kritiker i tidigare volymer.). Det är t ex ytterst roligt att läsa hennes text om George Gissing, en idag okänd författare.

Ty Gissing är en av dessa ofullkomliga romanförfattare i vars böcker man ser författarens liv halvdant skylt av uppdiktade figurers liv. Med sådana författare upprättar vi snarare en personlig relation än en konstnärlig.

Det kan inte bara vara jag som tänker på Knausgård? Och de senaste årens enorma hajp kring ”saker som hänt på riktigt”. Baserat på en sann historia, idag är det ju snarare en vinstlott i försäljningslotteriet. Är det bara trendens pendel som svänger, eller är det tecken på tiden vi lever i? Hur vi idag fascineras av jaget i en så enorm utsträckning, att en intervju med Filippa Reinfeldt inte behöver innehålla någon som helst vett och sans, men ändå räknas som en nyhet och, viktigast av allt, publiceras med bild av henne till, som i vilket falls om helst höjer intresset för henne som person. Vad händer då, när innehållet slutar vara relevant? Det är ju på sätt och vis lugnt för Filippa Reinfeldt, men vad händer när det gäller författaren?

Intressant är också att fundera över kritikerns roll idag och då. Vad är den och vad bör den vara? Woolf skriver om hur författare är i stort behov av kritiken för att kunna utvecklas. Och fint så. Men idag har denna yrkesbana breddats, inser jag förtjust. Då var det alltså tidningarnas kritiker och recensenter, samt förläggarna på förlaget, som fyllde rollen av lärare. Idag har vi skrivarlinjer, skrivpedagoger, och människor som försörjer sig som lektörer utan att vara bundna till något särskilt förlag. Villkoren idag är bättre, om du vill bli riktigt bra på att skriva.

Och ändå är fortfarande råd som dessa oumbärliga, och så mitt i prick att jag blir lycklig och måste vika för vid formuleringen. Citatet är långt, och det kunde varit ännu längre:

Romanförfattaren – det är hans kännetecken och stora risk – är fruktansvärt utsatt för livet. Andra konstnärer, åtminstone delvis, drar sig tillbaka; de stänger in sig i veckor ensamma med ett fat äpplen och en målarlåda, eller en rulle notpapper och ett piano. När de kommer ut igen är det för att glömma och tänka på annat. Men romanförfattaren glömmer aldrig och tänker sällan på annat. Han fyller sitt glas och tänder sin cigarett, troligen uppskattar han samtalets och superandets alla förnöjelser, men alltid med en känsla av att vara eggad och gäckad av stoffet för sin utövning. Smaker, ljud, rörelser, ett par ord här, en gest där, en man som kommer in, en kvinna som går ut, till och med bilen som kör förbi ute på gatan eller tiggaren som hasar fram på trottoaren (…) fångar hans uppmärksamhet och väcker hans nyfikenhet. Han kan lika lite undgå att ta emot sinnesintryck som en fisk i havet kan undgå att låta vattnet strömma genom sina gälar.
Men om denna överkänslighet är ett villkor för romanförfattarens liv, är det ändå uppenbart så att alla författare vars verk har överlevt har vetat hur de ska bemästra den och utnyttja den för sina syften. De har druckit upp vinet och betalat notan och gått hem, ensamma, till något avskilt rum där de mödosamt och prövande, under stor vånda (som Flaubert) kämpande och hetsigt, i ständigt uppror (som Dostojevskij) har bemästrat sina intryck, skärpt dem och arbetat in dem i sitt material.
Så hårdhänt är urvalsprocessen att vi i slutversionen sällan kan återfinna något spår av den scen ur verkligheten som ligger till grund för kapitlet. Ty i det där avskilda rummet, vars dörr kritikerna ständigt försöker öppna, pågår de märkligaste processer. Livet utsätts för tusen varianter av tuktan och drillning. (…); så när vi får vår scen på kaféet ett år senare har de ytliga detaljer som hjälper oss att minnas den försvunnit. Ur diset framträder något starkt och rent (…).

Ellerströms gör verkligen en insats genom denna serie. En sak jag hänger upp mig lite på bara är den bristande korrekturen, där apostrofer stundtals till och med trängt sig in i rubriker. Ser inte så vidare snyggt ut. I övrigt underbar läsning, med många sidor vikta.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-07-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-07-10 22:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5742

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?