När Virginia Woolf skriver om skrivande kan hon verka så sträng och allvarlig. I essän ”Hantverket”, som inleder samlingen Författarlivet, sammanfattar hon exempelvis författarens uppgift så här:

Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!