Recension

: Nekrofilen
Nekrofilen Gabrielle Wittkop C-M Edenborg (illustratör)
2013
Vertigo
9/10

Nekrofil kärlek när den är som vackrast

Utgiven 2013
ISBN 9789186567064
Sidor 132
Orginaltitel Le Nécrophile
Översättare Lisa Andersson & C-M Edenborg
Först utgiven 1972

Om författaren

Den tysk-franska författarinnan Gabrielle Wittkop (1920-2002) slog först på äldre dar igenom som författare. Hon debuterade 1972 med romanen Nekrofilen, vilken vid sidan av den postumt utgivna Barnahandlerskan tillhör hennes mest kända böcker.
Gabrielle Wittkop sade sig vilja dö som hon levat: ”som en fri man”. Hennes böcker handlar om erotisk besatthet till dödens gräns och en oböjlig frihetslängtan utan hänsyn.

Sök efter boken

Corpse EdT är den senaste oefterlikneliga doften från Hügo Båss som kompletterar de redan odödliga parfymerna i sortimentet. Parfymen inleder med toppnoter av en utsökt, torr, myskaftig doft som annars bara återfinns hos en hög av löv, larver och sten. Den övergår i mellannoter av den enkla men omistliga doften av likmask och avrundas med en delikat antydan av jord mellan läppar.

Vad är ett lik? Kallprat har ofta ett stråk av misär. Inte sällan önskar man strax att man skall befrias från alla falska leenden och artighetsskratt. För att liva upp stämningen vid vilken social tillställning man nu lyckats hamna i, kan man snart återuppliva spektaklet med frågan: – Vad är ett lik? En klassisk fråga, antagligen med anor från innan skriftsystemet. Som hos andra frågor av samma dignitet (huruvida det finns liv efter födseln eller varför vi förlänats en nackskottsgrop) går den att idissla tills tänderna nötts ned till köttet. Varken fluor eller tandtråd hjälper, ta mig på orden. Jag känner både en och annan som…

Så, vad är då ett lik? Jag sitter naturligtvis på svaret, men tänker här bara antyda svaret. Den var åtminstone en gång i tiden en tvistefråga mellan franciskaner och dominikaner och man får väl sälla sig till den orden som faller en i smaken. Ibland gråter jag mig till sömns med vetskapen att när jag trillat av pinn inte kunnat donera mitt lik till annat än organtransplantationer och medicinsk forskning. Inte tu tal om att det är ädla och respektabla ändamål, men tänk vad ett väl omhändertaget och lättillgängligt lik hade underlättat för vissa dunkla mörkerväsen.

Jag ljuger inte när jag säger att Gabrielle Wittkops Nekrofilen är en ömsint kärlekshistoria. Kärlek mellan människor är en blandning av mer eller mindre tilltagna doser av svek. Men man kan svika ett lik lika lite som man kan förargas över den döde som släpper ut gaser och små väsningar – SssSsssss. Utgåvan från Vertigo är delikat. Tanken är att dess omslagsskinn skall komma så nära ett autentiskt mänskligt lik som möjligt. Naturligtvis lyckas idén inte fullt ut, även om jag inte med visshet kan uttala mig därom då jag aldrig vidrört en död. Känner jag Vertigo rätt kan vi dock förvänta oss en lyxversion av boken.

Lucien, nekrofilen, för dagbok som vilken anständig människa som helst. Vad som gör honom lite speciell är hans fäbless för lik. I Dagboken återger han för heta kärleksnätter och känslan av förlust när han måste göra sig av med kropparna när de nått en given grad av förruttnelse. Han visar de döda en ömsinthet man sällan stöter på i mer konventionella kärlekshistorier. Om ens någonsin.

På några sidor beskriver han kort en episod i hans barndom som, om man vill, förklarar hans avvikande sexuella preferenser. Hans mor närmar sig det sista andetaget. Inne på sitt rum upptäcker han genom lite gnidande de fantastiska upplevelser köttet kan skänka oss. Plötsligt öppnas dörren och en släkting ber honom skyndsamt komma eftersom moderns livssafter snart runnit ut. Vid sin mors sida, tryckt mot hennes höft, ser han så henne glida iväg – och ejakulerar samtidigt i underkläderna. Ibland blir det som det blir eftersom det är som det är.

De levande kommer efteråt inte attrahera honom. Istället anser han att många har den olyckliga smaken att vara vid liv. Han är ständigt klädd i svart. Skräddaren antyder att svart, även om alltid elegant, kanske inte gör sig som vardagsklädsel. Men som ni förstår så lever han i en ständig sorg.

Visst förstår jag att du äcklas av bokens innehåll, men då hänvisar jag till Wittkops Barnhandlerskan. Där har vi något att verkligen förfasas över. Huruvida Lucien är förkastlig låter jag vara osagt eftersom det knappast finns något mer motbjudande än moraliserande recensenter. Emellertid kan jag inte helt frånhålla mig att konstatera att det ofta finns en hycklande inställning till nekrofili. Att använda döda för sexuella ändamål ses inte på med blida ögon, men att pussa lik är helt i sin ordning. Då frågar jag mig: hur mycket tunga får användas? Och Lit de parade? Är inte det om något en aning obskyrt? Jag bara undrar!

Robert Salmela

Publicerad: 2018-08-18 00:00 / Uppdaterad: 2018-08-18 10:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7452

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?