Recension

: Skrik
Skrik Joyce Mansour
2015
Sphinx bokförlag
6/10

Avgrundsvrål

Utgiven 2015
ISBN 9789197866095
Sidor 86
Orginaltitel Cris
Översättare Carl-Michael Edenborg
Först utgiven 1953

Om författaren

Joyce Mansour (1928-1986) växte upp som engelsk jude i Egypten. Hon kom att tillhöra efterkrigstidens surrealistiska rörelse. 1953 debuterade hon med diktsamlingen Cris. Förutom poesi skrev hon också prosa och dramatik. Mansour betraktas allmänt som en av den sena surrealismen främsta författare.

Sök efter boken

Joyce Mansour geniförklarades av André Breton och anses vara en av de mest betydande författarna inom efterkrigstidens surrealism. Sphinx bokförlag har de senaste åren gett ut en serie av surrealistiska verk, bland annat Mansours roman Julius Caesar. Nu har turen kommit till hennes debut, diktsamlingen Skrik. Som titeln antyder är texten högljudd. Tillsammans bildar dikterna ett avgrundsvrål. Våld och erotik skapar bilder och berättelser som i surrealismens anda stiger upp ur det undermedvetna och befinner sig någonstans mellan dröm och verklighet.

Hon sitter på sängen med benen brett isär.
Framför henne en skål.
Söker något att äta men ser ingenting
Kvinnan vars ögonlock ätits av flugor
Suckade.
Genom fönstren kom flugorna in
De försvann genom dörren
Flög ned i hennes skål
Röda ögon svarta flugor
Slukade av kvinnan
Som ingenting såg.

Översättaren Carl-Michael Edenborg beskriver i sitt efterord hur Mansour vill ”göra buller” med sina texter, och hur hon som poet bland annat tar formen av en häxa och dödsgudinna. Och visst känns dikterna som besvärjelser. Mansours mässande drar ner läsaren i en värld där vad som helst verkar kunna hända. De personer som skildras i dikterna står flera gånger på gränsen till vansinnet, och mellan liv och död

Formen känns modern, och innehållet vågat än idag. Ändå stannar några dikter vid iögonfallande men tomma bilder. Texten fylls av blod, förruttnelse, avskurna kroppsdelar och uppsprättade kön. Att skruva upp volymen och chocka ger inte alltid det bästa resultatet, och jag undrar om inte vissa rader upplevts som effektsökande om de skrivits och publicerats idag.

Allra bäst blir poesin när raseriet har en riktning. Den avslutande dikten inleder Mansour: ”Mäns laster/ Är mitt fält / Deras sår mina söta kakor”. I en tidigare äter Amasonkvinnan ”sitt sista bröst” natten då ”hennes skalliga häst [andas] in den friska havsluften”, då gudarna stiger ner från sitt berg och för med sig ”män / Och stridsvagnar”.

Det är inte bara otäcka bilder Mansour skapar. När skriken kontrasteras mot något mer lågmält blir hennes dikter också som mest kraftfulla och angelägna.

Du hade satt dig till rätta
På en svartbjörn.
Du rev loss hudstrimlor
Med dina självlysande fingrar mot den blodiga
himlen
Och medan du skapade en helt ny värld
Snöade det.

Daniel Mårs

Publicerad: 2016-01-05 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-01 21:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6416

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?