Recension

: Julius Caesar
Julius Caesar Joyce Mansour
2009
Sphinx bokförlag
6/10

Det oförmodade mötet mellan två tvillingar och Julius Caesar på ett operationsbord

Utgiven 2009
ISBN 9789197656887
Sidor 71
Orginaltitel Jules César
Översättare Jonas Ellerström
Först utgiven 1958
Illustratör Bo Veisland

Om författaren

Joyce Mansour (1928-1986) växte upp som engelsk jude i Egypten. Hon kom att tillhöra efterkrigstidens surrealistiska rörelse. 1953 debuterade hon med diktsamlingen Cris. Förutom poesi skrev hon också prosa och dramatik. Mansour betraktas allmänt som en av den sena surrealismen främsta författare.

Sök efter boken

De föddes samtidigt i Sodom som barn till en kossa och en dödgrävare, efter två timmars förlossningsarbete som starkt underlättades av pilsner. Därefter dök de upp mellan de fuktiga och sällan tvättade lakanen i föräldrarsängen, och saknade nästan omedelbart den varma livmodersomfamningen. De njöt av de kontinuerliga njurutsöndringarna, den obegränsade friheten från naveln fröjdade dem och medan de klängde sig fast vid sin ammas, Julius Caesars, honungsfyllda bröst svor de sockersött att dricka allt blod i världen. De var normala barn.

Vilka?

Tvillingarna.

De kom till världen i en ”atmosfär av oblandat hat”, dragna mellan den feta och sexuellt otillfredsställda amman Julius Caesar, modern – som brydde sig mindre om dem än sin figur – och den alkoholiserade och våldsamme fadern. De växte upp i Sodom, en by där man trots strumor och boskap tog dagarna som de kom. Om kvällarna dansade man till ljuden från sinnessjukhusen, samtidigt som sperman rann nedför gatorna. Åren gick, tvillingarna blev äldre och gav sig ut på erotiska äventyr och våldsamheter, allt medan Julius Caesar undervisade dem sublima sanningar om livet: ”Om gud är död, är allting dött och vi är ingenting annat än en hög hästskit, ännu varm av guds andedräkt.” Och: ”Stjäl bara de pengar som er far tjänar, det är pengar som stulits för er räkning. När ni stjäl dem, raderar ni ut hans brott. Dö inte i er mors åsyn; anblicken av döda barn skrämmer inte mödrar; även om de sliter sig själva i stycken kommer de slutligen att livnära sig av det blod som är ert.”

Så en dag stod undergången för dörren. Ett väldigt skyfall sköljde över världen. Byborna blev deprimerade och lade sig för att sova. Fadern hade mardrömmar. En natt vaknade han kallsvettig, försökte väcka sin fru genom att klappa henne på kinden: ”Seså, mor lilla, seså, min lilla blomma”. När hon ändå inte vaknade slog han henne, berusad av frihet, med strykjärnet. Modern dog och fadern avslutade verket med att bita av henne huvudet. Allt medan regnet föll och kornas juver, övergivna av byborna, fastvuxna i marken mjölkades av maskarna. Tvillingarna då? De hade blivit stora, utan att Julius Caesar ens märkt det.

Joyce Mansour tillhörde efterkrigssurrealistgruppen. Många år låg mellan Julius Caesar och de första surrealistiska utbrotten i början av 20-talet. Man skulle därför kunna vänta sig en viss avmattning i den avantgardistiska energin, men icke. Julius Caesar är nära parodiskt våldsam och utåtagerande, maniskt driven av en vilja att gång på gång överträffa sig själv i lustfyllda vidrigheter och oväntade möten på Lautréamonts operationsbord. Det är roligt att läsa. Varannan mening är värd att klistra upp på kylskåpet.

Det är naturligtvis också problematiskt. Det ständiga förenandet av oförenliga element blir norm, det oväntade väntat. Den rena surrealismens formel sluter sig obönhörligen som en snara kring Julius Caesar. Friheten blir en förbannelse. Texten vill inte binda upp sig till varken någon handling, gestaltning, karaktärsteckning eller miljöskildring. Den har bara sig själv och sitt eget gränsöverskridande att förhålla sig till – eller famla efter. Mattias Forshage har rätt när han i efterordet skriver att det är själva det poetiska flödet som utgör verkets bärkraft. En sådan hållning är faktiskt puristisk – inget jordande tillåts smutsa ned texten. Resultatet blir i det här fallet en långsam kvävning; romanens raseri hotas ständigt att skrumpna ihop till ett sista genant puff. Antagligen är det därför Mansour håller ett så oresonligt högt tempo. Läsaren får under inga omständigheter stanna upp och hinnas ifatt av den stadigt krympande syretillförseln. Om Julius Caesar slutligen överlever det tryck som pressar den mot reduktion, abstraktion, och nya rekord i trestegsfantasi vet jag inte. Men den gör sitt bästa. Hårt sätts mot hårt.

Textutdrag (Visa/göm)

Tim Andersson

Publicerad: 2010-02-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-08 00:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3617

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?