I de sexton noveller som utgör Den sista kastraten suddas gränserna mellan rimligt och orimligt, möjligt och omöjligt ut. Trots att de bara är några få sidor vardera är novellerna innehållsrika och de kan spänna över korta tidsrymder lika väl som över åratal. Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida […][...]

Vintern håller på att gå över i vår uppe på de arktiska breddgraderna, smältan befriar tiden och livet. Över gatorna rör sig ett jag med sina bröder och systrar: Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och […][...]

Song Yan arbetar som pianolärarinna och har precis flyttat in i en ny lägenhet tillsammans med sin frånvarande man och sin svårhanterliga svärmor. En gång i veckan kommer mystiska leveranser med svampar från svärmoderns hemprovins, Yunnan. Samtidigt får Song Yan veta saker om sin mans förflutna som skakar hela hennes tillvaro. Hon tar sin tillflykt […][...]

Kalsong-Johan. Det är nidnamnet jag har förärats av grannarna ovanför. Rätt mysigt och inte alls elakt. De har sina problem varför vi inte förmått ringa störningsjouren tillräckligt många gånger för att få dem vräkta. Jag och min fru är antagligen garanterade en plats vid Guds högra sida. Det händer naturligtvis att man får nog; att […][...]

Montören Josef Bloch får sparken från bygget. Lagbasens gestikulerande sätter igång en räcka händelser som tillsammans utgör en slags berättelse. Var och en av dessa händelser är svåra att ifrågasätta sanningshalten i. Bloch äter en korv i ett gatustånd, han går på bio, somnar i bänken, blir väckt och förföljd av biografvaktmästaren, försöker närma sig […][...]

Omslaget till Modernistas utgåva av Petersburgsnoveller är lika stiligt som Nikolaj Gogols berättande i novellerna Kappan, Näsan, Nevskij prospekt och En dåres anteckningar. Det gäller både Lars Sundhs omslagsbild och Fyodor Antonovich Mollers författarporträtt på baksidan. Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet. De […][...]

Jag gillar Sphinx bokförlag. Mindre förlag, om de så ger ut böcker på avgrundens rand eller har specialiserat på att introducera författare från öst, har en särskild plats i mitt hjärta. Utan dem har vi likriktning och begränsning. Sphinx försöker först och främst ge ut kvinnliga författare som skrivit ”prosa och teoretiska texter i surrealismens, […][...]

Sture Dahlström! kunde jag brustit ut i. Är det du? Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! […][...]

Steve Ericksons böcker liknar inga andra. Det räcker med att försöka återberätta upptakten i Ericssons tionde roman Shadowbahn för att ni ska förstå vad jag menar. En dag återuppstår de raserade tvillingtornen från 9/11 ute i öknen. På nittiotredje våningen i det ena tornet vaknar Jesse Presley. I vår verklighet var han Elvis dödfödda tvilling […][...]

Joyce Mansour geniförklarades av André Breton och anses vara en av de mest betydande författarna inom efterkrigstidens surrealism. Sphinx bokförlag har de senaste åren gett ut en serie av surrealistiska verk, bland annat Mansours roman Julius Caesar. Nu har turen kommit till hennes debut, diktsamlingen Skrik. Som titeln antyder är texten högljudd. Tillsammans bildar dikterna […][...]