Recension

: Målvaktens skräck vid straffspark
Målvaktens skräck vid straffspark Peter Handke
2019
Albert Bonniers Förlag
7/10

Experimentet är själva behållningen

Utgiven 2019
ISBN 9789100183509
Sidor 92
Orginaltitel Die Angst des Tormanns beim Elfmeter
Översättare Margaretha Holmqvist
Först utgiven 1971

Om författaren

Peter Handke föddes 1942 i Österrike (dåvarande Tyska riket), och är numera bosatt i Frankrike. Han påbörjade en juridikutbildning, men debuterade 1965 som författare med romanen Die Hornissen. Året därpå kom den omtalade pjäsen Publikskymfning. Handke skriver i en rad genrer, och har även varit verksam som översättare och filmregissör. 2019 fick han Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet”.

Sök efter boken

Montören Josef Bloch får sparken från bygget. Lagbasens gestikulerande sätter igång en räcka händelser som tillsammans utgör en slags berättelse. Var och en av dessa händelser är svåra att ifrågasätta sanningshalten i. Bloch äter en korv i ett gatustånd, han går på bio, somnar i bänken, blir väckt och förföljd av biografvaktmästaren, försöker närma sig biljettkassörskan, tar in på ett sjabbigt hotell, åker buss till ett samhälle vid gränsen och så vidare.

Verklighetsbundet, javisst, men helheten av dessa skärvor blir absurd på ett sätt som minner om Franz Kafka. Här finns i och för sig ingen jätteskalbagge, men väl en serie ihopsatta sekvenser som skapar surrealism. I själva sammanfogandet döljer sig problem: borttappade eller medvetet utelämnade incidenter, uppbruten och omstuvad kronologi, otydligt återgivande.

Målvaktens skräck vid straffspark är ett experiment. Författaren styckar upp berättelsen i dess beståndsdelar, vrider och vänder på delarna och lägger sedan pusslet igen. Lyckas han någonsin placera bitarna i samma ordning som förra gången? Tveksamt. Och flödet av händelser fortsätter.
Undflyende är också människornas fumliga försök att nå fram till varandra. Oändliga är missförstånden och förlusterna i översättning, otaliga de motiv och drivkrafter som ligger bakom motstridiga handlingar.

En kvinna påpekade att hon hade tappat berlocken på sin halskedja. Alla började leta. Bloch blev sittande vid bordet. Efter en stund överfölls han av ett starkt begär att vara upphittaren, och han anslöt sig till de andra. Då berlocken inte hittades i rummet, sökte de vidare utanför i gången. (…) Bloch bad om ficklampan och gick ut på gatan. Han gick böjd omkring i gruset, men ingen hade följt honom. Han hörde hur någon inne i farstun ropade att berlocken var funnen. Bloch ville inte tro det och fortsatte att leta. Sedan hörde han hur man åter bad innanför fönstret. Han stack in ficklampan på fönsterbänken och gick sin väg.

Det finns en humor i detta sammelsurium av brottstycken och missförstånd. Människan iakttagen kan verkligen bete sig komiskt på ett sätt som för tankarna till Charlie Chaplin.

Då ingen till att börja med visade sig i lumpboden, packade han upp sakerna och ställde dem på disken. Sedan tycktes det honom alltför självklart att han redan hade ställt sakerna på disken, som om de var antagna till försäljning, och han tog dem åter snabbt från disken, stack till och med in dem i väskan och ställde dem tillbaka på disken först sedan man hade frågat honom efter dem.

När vi känner igen oss är det nära till skratt. Men människan är även kapabel till ohyggligheter. Bloch stryper en flicka som han följt till rummet. Händelsen skildras lika kortfattat och okommenterat som allt annat: köpet av en bussbiljett, en skyffel som välter från den vägg den stod lutad mot, ett barn som väsnas i rummet intill.

Svårsmält. Vissa gärningar och händelser har särskild dignitet, får vi lära oss. Eller så har de inte det – en magstark tankelek. Urdrucken rullar ölflaskan över golvet och blir liggande under sängen. En ung människa slutar andas och lämnas livlös.

Att tillmäta alla detaljer samma värde – eller inget värde – är en del av Peter Handkes experiment; kommunikationsförbistring, tagen till sin yttersta gräns, en annan del. Romanen börjar som nämnts med att Bloch får sparken. Eller får han det? Hur bra är denne före detta fotbollsmålvakt egentligen på att läsa medmänniskor, situationer och sin omgivning?

Läsaren lämnas ensam med sina eventuella känslor för Bloch. Är författaren ansvarig? Denna någon har ju fattat beslutet att nedteckna berättelsen. Förväntas läsaren fortsätta engagera sig i berättelsens huvudperson när denne beter sig obegripligt? Eller går det att förstå sig på Bloch om man försöker mera? Jag går bet. Men läsningen väcker spännande frågor och det räcker hela vägen för min del. Experimentet i sig är behållningen med Målvaktens skräck vid straffspark. Ingen som intresserar sig för metalitteratur bör missa denna tidiga roman av nobelpristagaren Peter Handke.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2019-12-14 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-12 01:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7953

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?