Recension

: Tillflyktens hus
Tillflyktens hus Åsa Nelvin
2009
Lejd
9/10

Svårtolkat, vackert, läsvärt

Utgiven 2009
ISBN 9789185725106
Sidor 260
Först utgiven 1975

Om författaren

Åsa Kerstin Nelvin (1951-1981) var en svensk författare och poet. Hon debuterade 1969 med barnboken De vita björnarna och hann ge ut ytterligare fyra böcker innan hon avled 1981, endast 30 år gammal.

Sök efter boken

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår.

Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I de ordalagen skulle man även kunna beskriva den märkvärdiga och ovanliga bok som Tillflyktens hus utgör.

Boken är, rent litterärt, svår att kategorisera. Den tar upp influenser från en rad litteraturhistoriska epoker, men är samtidigt säregen och liknar inte något jag läst på mycket länge.

Romanen består av fyra olika delar som var och en har sina speciella förtecken. I den första, nära nog realistiska delen, får vi genom olika så kallade bilder lära känna huvudpersonen N utifrån ett jag-perspektiv. Efter bilderna kommer en kommentar, som med psykologiska förtecken analyserar N. Medan bilderna ofta är ordrika, flödande och ingående, där känslor som lycka, hat, äckel och uppgivenhet förmedlas lika mycket genom språkbruket som genom händelserna i sig, så är kommentarerna neutralt avskalade. De är snarare objektivt krassa än medkännande och förstående.

De andra delarna är fundamentalt olik den första. Den som kommenterar lämnar N, på sista sidan i första delen, med ett kallt konstaterande:

Ns liv blev kort (lite över tjugofem år) därför att hon var för feg för att våga gå längre.

Men faktum är att trots att Ns liv påstås vara slut så fortsätter det, historien fortsätter. Frågan är på vilket sätt.

Resten av romanen utspelar sig nära nog i ett och samma rum. Det rum som N tar sin tillflykt till. I rummet är hon först ensam, men så småningom dyker det upp tre andra figurer, en alkoholist, en man som är mån om att göra andra till lags och en kvinna, eller ung flicka, med en bomb i magen. Och det är här, i de andra delarna, som vi helt lämnar den någorlunda realistiska inledningen. Istället finner vi en symbolrikedom och en stil som är starkt surrealistisk och som stundom gränsar till det absurda och jag hinner, under läsningen, dra paralleller till såväl Beckett som Kafka och Hesse.

Hur man skall tolka det som händer i Tillflyktens hus är inte på något sätt självklart. Själva formen motsätter sig i det närmsta en tolkning och ger istället utrymme för en rad funderingar. Vad det är för rum som N så länge befinner sig i blir aldrig bekräftat. Jag läser att någon tolkat det som att N varit på en mentalvårdsanstalt och själv funderar jag på om handlingen helt och hållet har utspelat sig som en kamp i Ns inre. Som att hon måste gå igenom en rad stadier för att kunna gå vidare, för att uppnå någon form av katharsis. Vad som händer spelar kanske egentligen ingen roll och kanske räcker författarens egna ord nog långt för att förstå bokens väsentligheter:

Och liksom Alice är någon i min bok på väg mot underland och spegelland. Men den vita kaninen är inte längre urskiljbar.

Maria Carlsson

Publicerad: 2010-05-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-07 21:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3722

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?