Jag hade ingen som helst relation till Peter Handke innan han tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Hans storhetstid verkar ligga någonstans innan jag föddes eller så, och de senaste månadernas debatt har inte heller gjort mig särskilt sugen på att läsa honom. Ännu en självupptagen gubbe med kontroversiella politiska åsikter? Alltså, jag menar inte att han borde bojkottas eller så – även om jag själv nog skulle valt någon annan att ge ett fint pris till – men personligen har jag inte varit särskilt nyfiken.

Så råkade jag ändå gå förbi en bokhandelsskyltning där den här boken fanns med (jag är lite tveksam till att kalla den roman), och jo, ska jag läsa något så är det nog den, tänkte jag. Berättelse om ett liv handlar om författarens mors liv och självmord, ett kvinnoliv av så många som den levande själv knappast skulle komma på tanken att skriva om, än mindre försöka få utgivet.

Det utkristalliserar sig en röd tråd: härom veckan skrev jag om Édouard Louis Vem dödade min far, och i helgen såg jag Folkteaterns uppsättning av Madame Bovary, som delvis berättas ur dotterns perspektiv. Föräldrar och deras död.

Peter Handkes mor tog sitt liv i början av 1970-talet, 51 år gammal, och sonen verkar nästan omgående ha bestämt sig för att skriva om det. Det är kanske en naturlig reaktion om man är en skrivande människa. Att det på detta sätt skulle gå att komma en människa nära – en förälder, som funnits där en hel barndom och uppväxt, men vars behov och drömmar man sällan riktigt lagt märke till – är väl den stora frågan. Modern har varit sjuk en längre period, lite oklart i vad. Hon har plågats av huvudvärk och förvirring, kanske till stor del helt enkelt av hopplöshet. Det är svårt att avgöra.

Mitt intryck är i alla fall att sonen tolkar hennes liv som hopplöst. Som mer eller mindre förutbestämt. Som sorgligt. Och jag vet inte, kanske beror det på att det lilla jag vet om Handke inte direkt gör mig vänligt inställt, men jag vill inte helt ge honom det tolkningsföreträde som han tar sig.

Jo, det är lätt att se att Handkes sätt att skriva om vad man egentligen kan skriva om är nära besläktat och kanske till och med en viktig influens för senare års auto-det-ena-och-det-andra-författare. Fast samtidigt som han återkommande ältar skrivandets villkor och begränsningar så tycker jag att han slår fast vem mamman är, vad hennes tragedi är – att vara kvinna, i en viss samhällsklass, under en viss tid och på en viss plats – och jag tycker inte att han har riktigt rätt att göra det. Att han gör det från ett slags ovanifrånperspektiv: den intellektuelle sonen, författaren, gudbevars, som ska slå fast att småstadskvinnans och hemmafruns liv inte var värt att leva.

Missförstå mig rätt, det är begränsande. Klass, kön, plats, småstadsmentaliteten, inte minst det tröstlösa äktenskapet med en alltmer alkoholiserad man som inte är äldste sonens far. Var det graviditeten och behovet att gifta sig med den som ville ha henne som stukade henne? Tänkte hon aldrig på att bryta sig loss? Levde hon, som Handke framställer det, som om alla möjligheter gått henne förbi?

Jag når henne inte. Var det på något sätt Handkes mening? Han ger mig inte ens hennes förnamn, ingen identitet utanför ”min mor”. Ändå är det väl hennes liv berättelsen ska skildra? Tyckte han att han nådde henne själv? Hade det ens varit möjligt för honom? Vid den tidpunkten, strax efter hennes död? Han skriver hennes liv som en väg mot självmordet. Jag kan inte låta bli att tro att det måste ha varit mer än så.