Recension

: Öster om Eden
Öster om Eden John Steinbeck
1996
Bonniers
8/10

En stor roman går inte att stänga till

Jag har en bekant som hävdar att Gustave Flaubert behandlar Emma Bovary illa. Orättvist, liksom. Det är inte särskilt logiskt, hur en romankaraktär skulle kunna vara något mer än författaren som skapat henne. Eller också är det väldigt logiskt? Måste inte fantasins alla möjligheter alltid vara större än boksidan, än verkligheten?

I alla fall kommer jag närmare min väns känsla när jag läser John Steinbecks beskrivningar av Cathy i Öster om Eden. Genast Cathy introduceras beskrivs hon som ett ”vidunder”, ett ”monstrum”, ”en vanskapt själ”. Hon är född sådan, det understryker Steinbeck särskilt:

Något balanshjul var feljusterat, någon koppling urhoppad. Hon var inte lik andra människor, det hade hon inte varit ända sen hon föddes. Och liksom en krympling kan utnyttja sitt lyte så att han på ett begränsat område kan bli skickligare än den friske så utnyttjade Cathy sin olikhet till att åstadkomma en pinsam förvirring i sin omgivning.

Cathy manipulerar människor. Vi skulle förmodligen säga att hon är psykopat. Och ändå kan jag inte släppa tanken på att det finns saker om Cathy Steinbeck liksom utelämnar. Trots att han i stor utsträckning försöker täppa till henne med sina klart uttalade omdömen om henne, lämnar han små luckor. Nu är ju Cathy inte ens huvudpersonen i Öster om Eden, kanske snarare antagonist, en sorts katalysator, men jag tycker att hon ändå säger någonting om varför det är en så bra roman. Den är mångfacetterad. Karaktärerna ligger aldrig riktigt still där man lägger dem.

Jag vet inte varför just Cathy fascinerar mig så, och alltid har gjort. Hon är nästan allt jag minns sedan jag först läste Öster om Eden någonstans i tonåren. Annars har jag mest någon vag bild av en ständigt trulig James Dean som förstås kommer från filmatiseringen.

Det har nog med kvinnlighet att göra, med könsroller. Att Cathy så desperat använder sig av alla maktmedel hon kommer över – ofta sin kropp, sin kvinnliga charm, sitt vackra och oskyldiga yttre – att hon hela sitt liv verkar slåss med näbbar och klor för att inte fastna i andras begränsande, kvävande förväntningar. Att hon känner sig så fångad i sitt korta äktenskap med Adam Trask att hon faktiskt handgripligen skjuter sin man och rymmer, lämnar all trygghet bakom sig. Den där känslan av könsroller som en rävsax, där man kanske måste gnaga av sin ena tass för att komma undan.

Den bilden stämmer delvis in också på familjen Trasks manliga medlemmar. Manligheten är lika begränsande, men kanske är det överordningen som passiviserar dem. Männen Trask driver runt och är manliga, tysta, brutala, hopplösa på att hantera sina känslor, fast de liksom läcker ut åt alla håll. De skulle vara fullständigt odrägliga att umgås med om det inte vore för romanens andra familj, Hamiltons, med den sympatiske Samuel i spetsen, och för Trasks kinesiske betjänt Li.

Också Li är ett fantastiskt, faktiskt nästan komiskt, porträtt av allt som begränsar en människa. Till en början framstår han som en kinesisk karikatyr med sin hårfläta och sin pidginengelska. Så småningom avslöjar han för Samuel att han i själva verket pratar utmärkt engelska – men om han inte lever upp till stereotypen av kinesisk betjänt fattar ingen vad han säger.

Med de två familjerna och deras närmast bibliskt laddade öden (till ”öster om Eden” förvisas Kain sedan han slagit ihjäl sin bror Abel i Första Mosebok) skildrar Steinbeck livet i Salinasdalen i Kalifornien, från amerikanska inbördeskriget och fram till första världskriget. Det är en myllrande roman av en typ man nog skulle ha svårt att få igenom med sitt förlag om man vore författare och skrev den idag. Den bygger delvis på Steinbecks egen släkthistoria. Han var barnbarn till Samuel Hamilton och figurerar själv som barn framåt slutet av romanen. Här finns till exempel en skildring av när Steinbecks mor Olive första gången åker flygplan som är oerhört charmig men kanske inte direkt har med romanhandlingen att göra.

Eller har den det? Kanske finns det Steinbeck-läsare där ute som med bestämdhet vill hävda att Olive i själva verket är romanens mest centrala person? Öster om Eden har just den där mångtydigheten som gör en riktigt stor roman. Ibland kanske till och med mot författarens vilja?

Ella Andrén

Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-06 10:58

Kategori: Recension | Recension: #5375

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?