Det finns kraft i landbrukarhustrun Elisa Allen. Kraft att lägga på blomsterrabatterna, på fönsterputsning och rena dörrmattor. På ett kvinnligt territorium tydligt skilt från makens stall, traktorer och hagar.

Uttalat finns inga förebråelser, ingen längtan. Bara en frånvaro av tillräckliga mål för hennes energi. Hennes ”starka fingrar”, ”terrierfingrar”, håller effektivt skadedjuren borta från blommorna.

Hennes ansikte var ivrigt, moget och välformat; till och med hennes sätt att klippa var överdrivet ivrigt, överdrivet kraftfullt. Krysantemumstjälkarna tycktes för små och späda för hennes energi.

Den här kvinnan borde ha barn, det förstår man ju. Hon är trots allt trettiofem år. Kanske behöver hon helt enkelt få ligga. Eller är det faktiskt en livsuppgift hon saknar? Kunde hon inte fått rida med upp i bergen och hämta hem boskapen, istället för att sitta hemma och tröstlöst försöka hålla Salinasdalens damm borta från dörrmattan?

Nå, det här är förstås 1930-tal och, som det så längtansfullt kan uttryckas nu för tiden, män är män och kvinnor är kvinnor. De agerar inom de ramar de är givna. Dessa är tydligt särhållna och deras gränser nästan omöjliga att ens kommunicera hjälpligt över.

Krysantemum är en hjärtskärande liten novell om mäns och kvinnors olika roller och villkor, och jag får nog inse att Cathy i Öster om Eden, en karaktär som fullkomligt fängslat mig nästan så länge jag kan minnas, även om hon är väsensskild från Elisa Allen också är besläktad. John Steinbeck sätter dem kanske inte särskilt ofta i fokus, så som han gör här, men nog ser han dem alltid, det gör han.