Alice Walkers Purpurfärgen är en sådan där roman, en modern klassiker, som jag länge tänkt att jag borde läsa, men samtidigt dragit mig lite för att plocka upp. Den verkade så väldigt mörk och eländig.

Så kom den här vackra nyutgåvan, och det kändes som dags att ta tjuren vid hornen – och bli positivt överraskad. Visst är det en eländig tillvaro huvudpersonen Celie för. Som fattig, svart kvinna i 1930-talet amerikanska Södern lever hon sitt liv längst ner i hackordningen, på botten av näringskedjan. Hon utnyttjas tidigt, först av sin far, och sedan av mannen han väljer att gifta bort henne med. Hon får två barn som fadern gör sig av med, och hennes älskade syster rymmer tidigt från familjen.

Utan någon annan att vända sig till skriver Celie brev till Gud. Det finns ingen anledning att tro att han egentligen är på hennes sida heller, men hon har ingen annanstans att vända sig.

Tonen Walker hittar för den här utnyttjade, misshandlade, nästan till förintelse illa behandlade flickan är … Jag vet nästan inte hur jag ska beskriva den. Den är karg och berövad så mycket, men samtidigt så livskraftig, så vardagligt konstaterande och … överlevande. Den har en torr humor mitt i eländet, den har så mycket kärlek och solidaritet trots allt, att jag blir verkligt golvad.

Människor har en märklig förmåga att hitta ljusglimtar, sprickor i mörkret, där sång, kärlek och berättelser slinker emellan, också under de mest fruktansvärda villkor. För Celie finns kvinnorna hon möter, inte minst makens älskarinna, artisten Shug Avery, som hon själv förälskar sig i och inleder en relation med. Genom Shug vågar Celie föreställa sig andra sätt att leva, aldrig obegränsade sätt, men gränser att stånga emot, som romanens kvinnor oupphörligt stångar emot.

Ibland får motståndet fruktansvärda följder, som när grannen Sofia vägrar tacka ja till att arbeta för borgmästarens fru, och försvarar sig när han slår henne för hennes oförskämdhet. Halvdöd av misshandel och fängelsevistelse tvingas hon arbeta nästan 12 år hos borgmästarns, innan hon får komma hem till sin familj igen.

Kanske säger det sig självt att sådana livsvillkor skapar och kräver lite otippade familjekonstellationer, en jäkla solidaritet och en smula galghumor?