Det är 1915 och tolvårige Viktor har flyttat från Paris till Helsingfors med sin mor Margareta, som är operasångerska utan sånguppdrag. Nu bor de i hennes föräldrahem och stämningen är mer än tryckt. Mormodern behandlar både sin dotter och sin sonson illa och dessvärre är inte heller skolan någon direkt tillflykt; där finns plågoanden Algot och hans gäng som snarare får understöd än åthutningar av lärarna.
Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?
Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.
Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.
Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.
Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.
Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.
Publicerad: 2021-07-22 00:00 / Uppdaterad: 2021-07-19 22:54
Inga kommentarer ännu
Kommentera