När Gaston Leroux 1910 skrev sin Fantomen på operan lade han grunden för ett av litteraturhistoriens stora monster, ett monster som, liksom Frankensteins dito, är förmöget att väcka både skräck och medlidande.

”Spöket” lever i sin makabra boning under operan och terroriserar människorna ovanför med sina krav. Han förälskar sig i den sköna Christine, den svenska sångerskan, och lockar henne till sig med ljuv musik. Hon älskar emellertid den unge vicomte Raoul de Chagny, en ädel yngling som förtvivlat försöker slita henne ur monstrets käftar.

Att romanen skulle ge upphov till både en stumfilm och en musikal är lätt att förstå, det här är en berättelse för de stora gesterna och smäktande partituren. Att däremot tänka sig att verkliga människor skulle irra runt och häva ur sig dessa melodramatiska repliker är på gränsen till skrattretande, men kräver man realism och sansning har man helt enkelt missuppfattat konceptet. Det här är dramatik, skräckromantik, melodram och spänning.

Och det är mycket skickligt konstruerad spänning. Det har påståtts att Leroux var den första att skriva ”faction”, denna blandning av fakta, eller påstådda fakta, och fiktion. Den distanserade och allvetande berättaren påstår sig ha verkliga bevis för att Operaspöket faktiskt existerade, och återger olika former av vittnesmål om dess framfart. Därmed inte sagt att historien är berättad rakt upp och ner. Istället rör den sig i sicksack eller spiralform eller något liknande. Med jämna mellanrum tas ett steg tillbaka för att förklara något underligt beteende, hela tiden antyds kommande katastrofer.

Operan utgör en utsökt miljö, både arkitektoniskt – det var det parisiska operahuset med sin underjordiska sjö under femte källaren och sin dödliga olycka med kristallkronan som från början inspirerade Leroux – och tematisk. Operamediet innehåller samma starka känslor, stora gester och intriger som ofta slutar i ond bråd död. Operan utgör också intressanta intertexter till berättelsen. När Christine triumferar på scenen är det som Margareta i Faust, den oskuldsfulla, rena och djupt religiösa flicka som förbränns av en diabolisk mans begär.

Kontrasten mellan det unga överspända kärleksparet, berättarens kontroll och de cyniska direktörerna som med sin skepsis retar upp spöket desto mer och vars försök att överlista honom bidrar med komisk relief, ger romanen den balans som är nödvändig för att ro hem en berättelse som denna.

Leroux kombinerar i Fantomen på operan sin journalistiska begåvning med sekelskiftets nygamla vurm för skräckromantik i en historia som aldrig blir tråkig. Han utlovar i inledningen ”ren kärlek och våldsam skräck” och som varje god författare av populärlitteratur vet han att lämna sin publik tillfredställd.