Recension

: Pensionat Vidablicks gåta
Pensionat Vidablicks gåta Katarina Genar
2011
Bonnier Carlsen
9/10

Ett sommarmysterium

Utgiven 2011
ISBN 9789163868467
Sidor 94

Om författaren

Katarina Genar är född 1973 och uppvuxen i Linköping, där hon också bor. Hon är logoped och arbetar med barns språkutveckling. Hon debuterade som barnboksförfattare med boken En hemlig vän år 2010.

Sök efter boken

Det börjar med att Saga ser en katt i trädgården som hon inte känner igen. Det är sommarlov och hon har tråkigt, kanske är det därför hon följer efter katten när den dyker upp igen. Den leder henne till ett förfallet gammalt hus längst ute på udden där Saga bor, och i huset finns spår av ett liv som levts där för länge sedan: trasiga serviser, gamla koffertar, en glasveranda med korgstolar. Det är något i huset som katten vill visa, men vad?

Pensionat Vidablicks gåta är en stämningsfull och lite mystisk berättelse. Det finns drag av Maria Gripe i historien, som har vaga övernaturliga inslag och handlar om att lösa ett gammalt mysterium. Boken är riktad till yngre barn än exempelvis Gripes Agnes Cecilia eller Skuggserien, och blir därmed naturligt nog inte lika djuplodande som de, men trots det lilla omfånget lyckas den fånga in mig i sin värld. Jag kan riktigt känna den där önskan om och längtan till mystik som jag hade som barn, och jag skulle gärna byta plats med Saga när hon smyger runt i det övergivna pensionatet och tittar in i de gamla rummen eller dricker fläderblomssaft på verandan. Det finns också en stark sommarkänsla i boken: det är början på sommarlovet, vädret är fantastiskt; Saga har all tid i världen men inte mycket att göra.

Parallellt med historien om Vidablick berättas också om Sagas familj: mamma mäklaren som är stolt över sitt fina hus vid havet (”smakfullt och sjönära” som det står i den inredningstidning familjen omnämns i), pappa banktjänstemannen som alltid har kostym, och storasyster Bea, som bråkar med föräldrarna och faktiskt också rymmer hemifrån. Med små medel och korta iakttagelser lyckas Katarina Genar göra dem alla levande: man förstår hur de är som människor, men de blir inte stereotyper.

Det finns många saker att tycka mycket om i den här boken. Förutom det som redan nämnts så är Genar skicklig på att låta föremål berätta och skapa en laddning kring betydelsebärande ting: i det här fallet en blåblommig kopp från Rörstrand, modell Mon Amie. Hon avslöjar också hela tiden precis lagom mycket och blir aldrig övertydlig, det lämnas utrymme för egna tankar både kring karaktärerna och historien. Överhuvudtaget är det en mycket fin bok, och mycket imponerande att på så litet utrymme lyckas skapa en sådan stämning och trovärdighet.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-25 22:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4196

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?