Victoria har sex med sin lärare. Lillasyster Isolde hamnar ofrivilligt i rampljuset. Stanley drömmer om att bli skådespelare. Dessa tre separata historier vävs samman till ett komplicerat drama där gränsen mellan verklighet och fiktion är allt annat än glasklar.

Det är med höga förväntningar jag slår upp första sidan i Eleanor Cattons debutroman Repetitionen. Boken har fått ett enormt gensvar – det verkar alltså vara bäddat för succé. Ändå: redan efter ett par sidor börjar den där välbekanta rastlösheten infinna sig; den där olustkänslan som jag får när en bok faktiskt inte är så bra. Men skam den som ger sig – jag kämpar på. Fast besluten att inte bara tycka om, utan till och med älska denna berättelse om ett par brådmogna, egensinniga och helt vanliga tonåringar. Det går sådär.

När Victorias kärleksaffär med den betydligt äldre mr Saladin uppdagas sätter lärare och föräldrar till tjejerna på flickskolan Abbey Grange morgonkaffet i halsen. Sexualkunskapen bannlyses och diverse rykten surrar, likt ettriga spyflygor, runt i staden. När de når media blir det förstås skandal – en riktigt smaskig historia som ett par elever (däribland Stanley) vid dramaskolan Institutet använder sig av för att skriva en pjäs. Men många scener – både tiljans och livets – ska skrivas, läras in och spelas innan ridån går upp: för vad annat går väl tonåren ut på än att testa verklighetens (fiktiva eller inte) vägar och gränser.

Repetitionen påminner till sin struktur om en pjäs där huvudrollerna axlas av ungdomar. De vuxna har namn som Saxofonläraren, Förste dramapedagogen, Andre rörelsepedagogen och Skolkuratorn. De blir suddiga, men viktiga bifigurer, som alla är delaktiga i tonåringarnas sökande efter mål, mening och identitet. Jag kan inte låta bli att tänka på serier som Boston Public eller alla dessa collegefilmer – samtliga fyllda med diskussionslystna lärare och sin sedvanliga uppsättning av smarta, snygga och töntiga elever.

Tack och lov är detta mindre uttalat hos Catton. Men visst finns det, under ytan, stenhårda regler – vem sitter på Essen, vem är Hjärter Kung och vem är Jokern i leken? Ett hårt spel där livet repeteras och lärs ut – allt mot teaterscenens till synes så verkliga kulisser. Gediget tänkt och ett gott försök, men nej – det bär inte. Ett av teaterns (och litteraturens med, för den delen) måsten är att den ska fungera, engagera och beröra även bortom scenkantens gräns. Vi i salongen vill också vara med. Då spelar det ingen roll hur smarta, rappa och ambitiösa pretentionerna än är. Publiken kommer ändå gå i paus.

Hos Catton finns allt detta: briljans, humor, språkkänsla och en revolterande fräschör. Men det sitter allt för långt in. Boken lider därför av den värsta sortens litterära farsot av alla – den är tråkig. Som läsare hålls man utanför, tas aldrig med och in i Isoldes, Stanleys och Victorias värld. Myllret av obestämda, löst skisserade figurer gör den dessutom rörig och onödigt osammanhängande. Kapitlen svischar förbi i raskt tempo, men tillåts sällan sjunka in. Bristen på reflektion och begrundande skapar en känsla av ytlighet och gör, paradoxalt nog, att Repetitionen blir baktung. Tyvärr, eftersom detta har potential att bli riktigt riktigt bra. Och med ping pong-dialogen, den filmiska sättningen och twistade intrigen i åtanke borde detta, i händerna på rätt regissör, även göra sig fint på bioduken.

Emellertid hoppas jag få läsa mer av Eleanor Catton. Om hon kapar distansen, men behåller briljansen, kan det bli riktigt stort.