Recension

: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt Gail Honeyman
2017
Lind & Co
9/10

Du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv

Utgiven 2017
ISBN 9789174619096
Sidor 411
Orginaltitel Eleanor Oliphant is Completely Fine
Översättare Ylva Mörk
Först utgiven 2017

Om författaren

Gail Honeyman är en brittisk författare. Hon debuterade 2017 med romanen Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt som blev en internationell bästsäljare. Honeyman bor i Glasgow, Skottland.

Sök efter boken

Eleanor Oliphants tillvaro är strukturerad och förutsägbar. Hon arbetar som ekonomiassistent på en grafisk designbyrå, men hon ”skulle lika gärna kunna utfärda fakturor för vad som helst: krigsmateriel, Rohypnol eller kokosnötter”. Hon är rolig, men hennes omgivning verkar inte förstå sig på hennes skämt. Ingen skrattar till exempel åt hennes reaktion på smärtan vid en bikinivaxning:

Morturi te salutant, viskade jag tårögd. Det är vad jag brukar säga i sådana situationer, och det piggar alltid upp mig något oerhört.

Så i brist på umgänge håller hon sig för sig själv, och låtsas inte höra när hennes kollegor talar illa om henne. Hon löser krypton i The Daily Telegraph, och tittar på TV. Helgerna spenderar hon med att kontrollerat och välavvägt konsumera två flaskor vodka, för att tiden ska gå, utan att hon ska behöva vara vare sig full eller nykter.

Varje vecka ser ut ungefär som den föregående, och det är så hon vill ha det. Ibland kommer socialtjänsten och hälsar på för att ”kontrollera att jag inte sparar min urin i damejanner, eller kidnappar skator och syr in dem i örngott”, och då förklarar hon tålmodigt för dem att hon mår alldeles utmärkt. Hon är inte intresserad av att rota i det förflutna, och hon talar regelbundet i telefon med sin mamma, som i pressen fortfarande ibland omnämns som ondskans vackra ansikte.

Men efter många år av stabil rutin börjar saker hända i Eleanors liv. Hon springer in i en arbetskollega, och tillsammans råkar de bevittna hur en äldre man kollapsar på gatan. Plötsligt förväntas hon hälsa på honom på sjukhuset, och han visar sig vara tacksam för att hon räddat hans liv, även om hon noga förklarar att hon inte gjorde något sådant; hans liv räddades av ambulanspersonalen och den statligt finansierade vården. Hon lär känna kollegan Raymond, som visserligen har stora brister när det gäller sociala färdigheter, men som Eleanor trots det börjar spendera allt mer tid med. Och hon förälskar sig i en lokalkändis, en musiker som hon aldrig träffat, bara sett uppträda. Hon blir uppfylld av övertygelsen att de hör ihop, hon kartlägger hans liv, och smider planer för hur de ska lära känna varandra och ha ett långt och lyckligt liv tillsammans. Hon letar rentav upp hans bostad och smyger fram till hans dörr för att få vara nära honom.

Den yttre dörren till hans lägenhet stod öppen, och den inre, en typisk viktoriansk dörr i mahogny och mönstrat, frostat glas, var frestande nära.

Jag ställde mig så nära jag vågade. Det hördes ingenting från lägenheten och ingen rörde sig där inne, vad jag kunde se. Jag kunde nästan urskilja en bokhylla och en tavla. En kultiverad man. Vi hade så mycket gemensamt!

När Eleanor bryter sina rutiner och börjar interagera med sin omvärld måste hon också försöka förstå den. Alla dessa människor hon träffar som brister så totalt i social kompetens verkar tycka detsamma om henne, och hon måste navigera deras besynnerliga och ologiska normer och känslor. Och hon måste förstå sig på känslorna det väcker hos henne – tillgivenhet, avundsjuka, besvikelse. Känslor som hon inte behövt befatta sig med – det har aldrig behövts, för hon mår ju alldeles utmärkt.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt har många styrkor, men den kanske främsta är det rika språket, som bevarats exceptionellt väl genom Ylva Mörks översättning från engelskan. Det finns så många citat jag vill ta med i den här recensionen, men det låter sig inte göras, för Eleanor Oliphant levererar inga one-liners. Hon är en omständlig karaktär som för långa, välformulerade resonemang. Det är helheten som är styrkan – hur Gail Honeyman noggrant och kärleksfullt bygger bilden av denna besynnerliga, isolerade kvinna, som inte inser hur ensam hon är – och låter henne utvecklas till en mer nyanserad karaktär. Det är inte avslöjandet om hennes dramatiska bakgrundshistoria som är behållningen i berättelsen, det är att få förstå Eleanor, och få följa henne när hon börjar förstå oss andra. Hon är en frustrerande karaktär, med sin inbilskhet och sociala blindhet. Men jag tycker också om henne, och känner med henne. Läsarens relation till huvudpersonen blir en viktigare del av läsupplevelsen än själva händelseutvecklingen.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Honeymans debutroman, och kanske märks det på att hon borde ha dödat lite fler älsklingar när hon skrev den. Mot slutet av boken följer en serie scener på varandra som är bra var för sig, men som alla förmedlar ungefär samma sak. Jag blir också lite förbryllad när något som jag trodde varit underförstått längre fram läggs som ett stort avslöjande. Men de små misstagen kompenserar Honeyman för med råge när hon gång på gång duckar för frestelsen att använda sig av klassiska, förutsägbara lösningar, och istället åter använder sina små medel till att förvåna. När man väntar sig en stor dramatisk konfrontation blir det istället en stilla insikt. När man väntar sig en förutsägbar kärlekshistoria blir det istället en varm vänskap. Det är uppfriskande.

Du kommer att älska henne och hata henne; du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv.

Katie Collmar

Publicerad: 2018-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-25 20:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7396

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?