Jag hade kunnat slå mig i backen på att Ericka Wallers roman Hundår (Dog Days) – med inte mindre än fem sirligt tecknade jyckar på omslaget – var en bok om fyrbenta varelser. Men jag behöver inte läsa många sidor förrän det står klart att titeln snarare ska tolkas som ”jobbig period”. Något som onekligen visar sig stämma in på samtliga av bokens tre huvudkaraktärers livssituationer.

Hundarnas roll i romanen inskränker sig till att fungera som tröstare eller en slags skyddsänglar. För egen del hade jag gärna sett att hundarna fått mer utrymme i egen rätt.

Först ut av de tre huvudpersonerna har vi pensionären George (Fredrik Backmans Ove i kvadrat!), som nyligen blivit änkling. Hustrun Ellen var hans livlina i tillvaron och förbindelselänk med omvärlden. Litegrann som i romanen (och filmen) P.S. Jag älskar dig av Cecelia Ahern upptäcker George att Ellen lämnat efter sig kärleksfulla och praktiska meddelanden, som han får ta del av allteftersom. Han hanterar sorgen genom att göra sig omöjlig i byn med sina okontrollerade raseriutbrott. In på scenen klampar emellertid den färgstarka Betty, som blir en värdig sparringpartner och som hjälper honom att komma på fötter igen.

Jag har en känsla av att George är den karaktär som ligger författaren närmast om hjärtat. Han är för övrigt också min favorit. Kanske hade hans predikament räckt för att fylla en hel roman?

Näste man till rakning är den blyge, känslige, överdrivet pedantiske samtalsterapeuten Dan. Han lider av tvångssyndrom och känner sig som en bluff. Som läsare är det svårt att inte bli irriterad på honom. Dan är panikslagen över attraktionen han känner för en av sina manliga patienter. Han vågar inte riktigt ta klivet ur garderoben, utan väljer att smussla med deras förhållande. Inte ens Dans kusin och enda vän Luke har en susning om hans sexuella läggning.

Nu återstår bara att presentera lågstadieläraren Lizzie. Hon gömmer sig på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor tillsammans med sin fotbollstokige son Lenny. Lizzie är autistisk och ägnar sig åt självskadebeteenden. Hon är något av en encyklopedi, full av udda fakta och statistik, som hon frikostigt delar med sig av. Lizzie håller sig helst för sig själv och har hemligheter inte bara för romanens övriga karaktärer och utan även för läsaren.

Man kan inte låta bli att undra när karaktärernas världar kommer att överlappa, vilket sker gradvis, men bara i ringa grad. Som läsare hajar man till när huvudkaraktärerna – eftersom de rör sig i samma by utanför Brighton – plötsligt interagerar med varandra.

Romanen är skriven i samma trivsamt brittiska tradition som exempelvis Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och Mike Gayles romaner. Läsaren möter karaktärer som har haft det svårt på grund av sorg, depression, våld i hemmet, självmord och homofobi, men som sakta men säkert tycks återhämta sig med hjälp av hundar, vänskap, förälskelse, te och trädgårdsskötsel. De kånkar runt på tunga bagage, har bekymmer med det sociala samspelet, har svårt för att hantera närhet samt drivs av såväl skam som skuldkänslor.

En allvetande berättare styr och ställer, kan till och med förutspå sådant som kommer att inträffa i framtiden. När läsaren tror sig ha räknat ut hur romanen kommer att sluta, plockar författaren fram storsläggan och ger sina stackars karaktärer en ordentlig omgång. Ericka Waller fick mig på kroken och jag blev helt enkelt tvungen att läsa vidare för att få reda på karaktärernas öden.

Det rör sig om en lättläst och värmande roman. Även om jag inte kan påstå att den lämnade några djupare spår efter sig var den inte desto mindre en angenäm bekantskap, som jag gärna rekommenderar.