Evelina Varas fortsätter gå i Marguerite Duras fotspår med sin andra sommardagbok, skriven tre år efter den första Sommardagbok -19. Det är en dagbok som börjar i juni, i andetaget innan sommaren blommar ut, och trots att så mycket står fel i världen – det är t.ex. krig i Europa, något som inte går att bortse från när man ska skriva en text om sommaren -22, är jaget försiktigt förväntansfull inför sommaren.

Varas skriver ömsint och ambitiöst om junis skälvande, rutinmässiga dagar där yogan, barnet och sinnesron får ta plats. Det handlar om trädgården i bostadsföreningen, att hitta andningen i kroppen och lyssna på stilla regn, att avstå alkohol och fasa inför sommarens resor som betyder uppbrott av rutiner och regler. Sommaren går, så som den alltid gör, sedan över i juni och till slut augusti, och precis som varje liv kan kännas kort, blir Sommardagbok -22 en förnimmelse av sommarens flyktighet, om dagarna som blev och alla de dagar som inte blev. Jaget kämpar mot ångesten som kommer med högsommaren, mot värmen och det odefinierade hotet och trycket utifrån som stormiga nätter nästan hotar att förgöra jaget, hon åker på semester med barnet och mannen och har dagar som skapar minnen, nästan pliktmässigt, på gränsen till smärtsamt och samtidigt, trots allt, njutningsfullt. Att få återgå till vardagen och rutinen efter sommaren är att återinträda i lugnet och sinnesron, även om ett vemod dröjer sig kvar över sommaren som gått; stunderna som blev rosaskimrande minnen i efterhand. Varas frågar sig i slutet vad sommaren egentligen handlade om och kan konstatera att det genomgående temat tycks vara barnet, att få se sommaren och världen genom hennes ögon.

Även om Varas ibland skriver omständligt och på gränsen till pretentiöst – något hon själv reflekterar över och förklarar är något som följt med henne sedan hennes år som juriststudent och sedan jurist, finns en ömsinthet för detaljer och sinnesstämningar som gör Sommardagbok -22 till behaglig läsning; i sin enkelhet blir den i sina bättre stunder som ett lätt sommarregn mot varm asfalt, något att vila i i en värld där allt rör på sig och alla ögonblick susar förbi innan man hinner få fatt i dem. Läsningen störs dock något av det stundtals övermättade, tunga språket och vissa passager tenderar att hamna lite väl mycket i ett navelskådande av premisserna för jagets eget liv snarare än det glimmande iakttagandet av och reflektionerna om sommaren och livet; det är här boken får sväva fritt och lätt och det är också här man som läsare vill få befinna sig.