I ett hus i Djursholm i början av 60-talet bor det två människor som båda besitter en enorm skaparkraft. Den ena är regissören Ingmar Bergman. Den andra är hans hustru, världspianisten Käbi Laretei. Båda har de lämnat havererade äktenskap med tillhörande barn. Då läsaren först får möta dem är striden vunnen – de har fått varandra. Vad som nu väntar är den verkliga kampen.

Alexander Ahndorils fiktiva roman om Ingmar Bergman öppnar sig för läsaren när regissören är i färd med att skriva manuset till Nattvardsgästerna. Filmen är en berättelse om en präst i kris, en präst i onåd med Gud och med sig själv.

Även Ingmar är i onåd. Som för att försvara sin livsväg inför prästfadern försöker han skapa en film som visar vad det hade blivit av honom om han vandrat dennes väg. Han hade blivit en tvivlande präst. Istället blev han en tvivlande regissör.

Och han är inte ensam om att tvivla på sig själv. Gunnar Björnstrand och övriga skådespelarensemblen har vag tillit till hela filmprojektet. Finansiärerna, vännerna, och framför allt Bergmans far tvivlar på vad han egentligen håller på med. Käbis eftertänksamma uppbackning är honom inte till någon hjälp. Den enda som egentligen står för någon entusiasm i hela boken är Sven Nykvist, Bergmans Oscarsvinnande fotograf och eviga vapenbroder.

Att läsa Alexander Ahndorils Regissören är som att få återuppleva minnen man sedan länge glömt bort. Minnen som inte är ens egna, minnen som varken tillhört Ingmar eller Käbi. Ändå finns de, fantastiskt gestaltade i scener där närvaron är så stark att man som läsare tänker att detta omöjligen kan vara uppfunnet och inte upplevt.

De båda konstnärerna kämpar med sina instrument, han med filmen, hon med pianot. De försöker närma sig kärleken de hyser för varandra utan att göra avkall på sin livsuppgift, de försöker gå sin livsuppgift till mötes utan att göra avkall på kärleken. Att slitas mellan dessa poler gör att de långsamt närmar sig ett äktenskapligt haveri.

Ahndoril påbörjade boken redan som 20-åring. Som inspiration ligger Käbi Lareteis berättelser om äktenskapet, Vilgot Sjömans tillbakablickande texter och Bergmans mammas publicerade dagböcker. Det skapades rubriker när Ingmar Bergman uttalade sig om boken. Han förkastade den och hånade dess försök att bygga litterära karaktärer på honom själv och Käbi. Enligt Ahndoril ringde Bergman upp och gav honom sitt gillande efter att ha läst den.

Vad som är sant och inte sant i bokens handling är i det stora hela oviktigt. Människorna och omständigheterna är bara berättelsens ramverk. Bakom de kända namnen och tidsangivna händelserna, finns en formidabel berättelse som gestaltar sökandet efter nåden i konsten och kärleken, om det vuxna barnet som blivit bortskjutet men idogt söker efter förälderns stolthet.

Alexander Ahndoril berättar om hur hans far var väldigt auktoritär och att deras relation var komplicerad. Att ta sig ann världens mest berömda svensk för att gestalta en personlig relation är bland det mest spännande jag tagit del av och får mig att tänka på Ismaels ord (spelad av Stina Ekblad) i Fanny och Alexander: ”Kanske är vi samma person, kanske har vi inga gränser, kanske flyter vi in i varandra, strömmar genom varandra, obegränsat och storartat.”