Recension

: Saraband
Saraband Ingmar Bergman
2003
Norstedts
6/10

I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne

Utgiven 2003
ISBN 90879087

Om författaren

Fotograf: Bengt Wanselius

Ingmar Bergman föddes 1918 den 14 Juli i Uppsala. Under karriären har han regisserat ett 60-tal filmer där cineastiska milstolpar som ”Smultron-stället”, ”Det sjunde inseglet” och ”Persona” placerat hans namn i filmhistorien. Han har dessutom skrivit manus till merparten av sina produktioner.

imdb – På Internet Movie Database Inc. hittar du alla filmer.

Sök efter boken

Bergmans manuskript är ofta lite mer än bara replikskiften. Ett bra exempel är Fanny och Alexander, som prosamålande tecknar familjeomständigheter och tidsanda runt själva dialogen. Något sådant finns inte i Saraband, här är den enda utsmyckningen korta regianvisningar till extriörer och röstlägen.

Stramt kan också gälla för pjäsens (det står långfilm på baksidan, men man läser den som ett kammarspel) upplägg; en prolog, tio scener och en epilog. Aldrig mer än två personer i varje scen. Det är väldigt klassiskt och ibland högtravande, speciellt när Karin, 19 år, lägger ut texten. Att tillfredställa samtiden har man aldrig kunnat anklaga Bergman för.

Saraband blir mycket Bergman, vare sig man vill eller inte. Efter att under våren ha sett Marie Nyreröds Bergman-dokumentär i tre delar, är det en nästintill omöjlig uppgift att läsa Saraband ofärgad av upphovsmannens privatperson. Liksom de ”dämoner” (jodå, han lägger stavningen även i Johans mun) som hemsöker hans platta kråkslott på Fårö, går Bergman som så ofta själv genom detta filmmanus som osalig ande. Vi känner igen de praktiska livsarrangemangen i Johans självvalda isolering, husan som kommer och städar och lagar middag, rutinerna och minnena.

Till denna tuktade idyll kommer Marianne för att dels lyssna till Johans livstestamente, dels bevittna uppgörelsen mellan far och son, mellan Johan och Henrik, mellan besvikelse och oförrätt. I potten ligger gunsten om Karin och hennes framtid, där Karin går segrande ur striden. De här två temana, den lösa fortsättningen på Scener ur ett äktenskap (Hur gick det?!) och traingeldramat dotter-far-farfar, har sist och slutligen inte så mycket med varandra att göra och känns krystat. Marianne och Johan hade förtjänat en helt egen slutvinjett.

Det kan också bli litet tradigt med dessa Män och dessa Kvinnor. Männen är antingen känslomässigt beseglade av sina band till Kvinnorna, eller ”fria” men totalt isolerade i rum och själ. Kvinnorna (Marianne) grubblar på sin kärlek ”Nu frågar du om något [Älskade du Johan?] som jag funderat på hela livet”. Roligare och vassare är då Johan och Henriks fadersrelation vars uttalade hat får fullt spelrum i den formidabla fjärde scenen. Tankarna går oavhjälpligt till Gunnar Björnstrands blytynga bitterhet i Smultronstället eller Börje Ahlstedts paranoia i Fanny och Alexander. Bergman i sitt genius.

Det heter att Saraband är Bergmans farväl till filmen. Boken är dess textgrund. Att läsa den rakt upp och ned knyter samman många av de idéer och bergmanska landskap vi lärt känna under åren. Här läggs dock det gamla åt sidan genom Karins utbryt. Kvar sitter en svettig dödsångest framför utlagda minnen. Människan är sist och slutligen ensam. Men innan Slutet kan hon göra ett och annat självständigt val, röra vid en och annan människa. Det tycks sammanfatta Bergmans livserfarenhet.

Anders Edwartz

Publicerad: 2004-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-28 12:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1258

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?