Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på en teaterscen? Kanske till och med på den svenska nationalscenen?

Det är den centrala frågan i de intervjuer som utgör grunden för Mattias Anderssons båda pjäser The Mental States of Gothenburg och The Mental States of Sweden. I den förstnämnda, med premiär på Angereds teater 2006, är det unga människor i Göteborg som intervjuats, i den senare, som spelades på Dramaten 2013, ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Just eftersom pjäserna är så platsspecifika vore de kanske svåra att spela någon annanstans? Känslan är definitivt här och nu. Nya platser och tider skulle nästan kräva nya versioner. Inte minst därför är det fint att de här texterna gjorts tillgängliga i bokform istället – även om svensk samtidsdramatik och bra dramatik över lag borde ges ut i mycket större utsträckning.

Särskilt Dramaten-pjäsen utspelar sig verkligen på Dramaten, med Dramaten-skådespelare som hänger i artistfoajén på Dramaten när en vaktmästare ställer in en låda full av utskrifter från intervjuerna inför pjäsen. De första frågorna som avhandlas rör också Dramaten, den svenska nationalscenen. Vad tänker du på när du hör ”Dramaten”? Har du någonsin varit där?

En pensionerad småskollärare från Bollnäs satt ofta på de billigaste platserna på 50-talet, när hon jobbade som servitris i Stockholm och såg Jarl Kulle och alla de där. En lokalvårdare från Lindome har mest sett Stefan och Krister på Gunnebo slott och föreställer sig att det ”luktar gammalt” på Dramaten. En elektriker från Vänersborg tänker sig att det är ”eminenta herrar och kvinnor som är finklädda och tittar på underhållning som dom kanske inte riktigt förstår” och en pensionerad vd, bosatt på Karlavägen i Stockholm, följer ofta med sin hustru men får sällan ut särskilt mycket av det – ”här har man väl suttit av ett antal timmar, det har man” – förutom den där gången på Hamlet i Ingmar Bergmans regi:

Jag blev själv – hur skall jag säga – överrumplad av känslorna det väckte hos mig, jag hittade liksom inte orden. Och nu när du säger det så minns jag att jag var tvungen att gå raka vägen in på teaterns toaletter efteråt. Jag stod och betraktade mitt ansikte i spegeln och plötsligt började jag bara storgråta. Det var oerhört genant alltihopa.

Också i Göteborgsmaterialet är människor ur olika samhällsklasser och områden representerade, men referenserna ser lite annorlunda ut. Här är scener ”ur allas vår moderna mytologi” insprängda. De kommer från filmer som Pulp Fiction, Lost in Translation och The Matrix. Det är ett spår som inte riktigt följs upp i Dramaten-texten, eller i de fyra appendix som avslutar United States of Sweden, men som jag hade velat veta mer om. Hur tänker sig Andersson att de här populärkulturella ”myterna” förhåller sig till intervjumaterialet, till hur människorna där konstruerar nyckelscener ur, berättelser om sina liv?

Ofta är scenerna ur verkliga livet faktiskt mer dramatiska än filmsekvenserna. Det kan handla om misshandel och gräl, men också om ett frieri eller ett fragmentariskt barndomsminne. En del intervjuade kommer inte på något särskilt alls de skulle vilja se gestaltat, medan andra mer har en tes de vill framföra, som att vi stressar för mycket i Sverige idag. Ibland tar scenerna också verkligen form framför publikens ögon. Ibland skriver Mattias Andersson in sig själv, eller en ganska måttligt sympatisk dramatiker och regissör som heter Mattias Andersson och som vill komma över de här människornas livsberättelser, fast bara på sina egna villkor. Ibland konfronteras denne pjäsförfattare i pjäsen med sina intervjuobjekt.

På så sätt ställer pjäserna i sig också den brännande frågan: att verkligen låta ”vanliga” människor komma till tals på scen, är det ens möjligt? Också en av sociologerna som utfört intervjuerna skrivs, på samma sätt som dramatikern, in i pjäsen och får ifrågasätta till exempel hur man gör ett urval som motsvarar ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Får man inte nog av metadiskussion redan i pjästexterna i sig finns som sagt också fyra appendix: en diskussion kring Anderssons teaterarbete av litteraturvetaren Tomas Forser, en intervju med dramatikern av förlagschefen och författaren Johan Hilton, ett samtal mellan teaterkritikern Anna Håkansson och några av de medverkande skådespelarna samt en personlig betraktelse över Göteborg av DN:s kulturredaktör Malin Ullgren.

Det kan låta lite överdrivet med fyra olika efterord, men på något sätt stämmer det bra överens med Mattias Anderssons lite prövande hållning i de båda pjäserna. Man kan som välja själv var man vill lägga tyngdpunkten. Andersson liksom testar gränsen mellan skådespel och verklighet, hierarkierna mellan scener och teaterbesökare, intervjuare och informanter. Vem är det som har makt att ta sig ton, rätt att formulera någon annans röst? Hur nära kan man egentligen komma?