Få personer har kanske förkroppsligat elegant brittisk kvickhet, ”wit”, lika självklart som Oscar Wilde. Ändå var Wilde faktiskt inte brittisk, utan irländare.

Detta faktum utgör någon sorts utgångspunkt eller grund för Terry Eagletons biografiska – eller vore kanske ”kvasibiografiska” en bättre beteckning? – pjäs Oscar den helige. Liksom Wildes sexuella läggning gör hans nationalitet honom till en slags gränsvarelse, till någon som tillhör men ändå inte tillhör den värld han rör sig i, den dominerande kulturens.

Om det språk man skriver på, som i Wildes fall, är den koloniala förtryckarens språk är det osannolikt att man kan undvika en starkt språklig självmedvetenhet: språket kan framstå som det enda kvarvarande rum där man tillfälligtvis kan vara fri och pressa fram en pyrrhusseger över den obönhörligt härskande historien. Det koloniala subjektet, instängd i en evig identitetskris, låter sig inte alltför lätt imponeras av den klassiska litterära realismens stabila och symmetriska personer, utan känner sig flytande, diffus och provinsiell; och samma provinsiella känsla gäller sociala former och konventioner och ger upphov till en ironisk medvetenhet om att de är fiktiva och saknar fast grund.

Ja, Eagleton är litteraturprofessor och filosof och det är kanske framför allt som undersökning av ett kreativt och politiskt utanförskap som Oscar den helige fångar mig, det får erkännas. Han menar att Wilde på många sätt föregriper moderna litteraturteorier och att hans ställning (som irländare och homosexuell) är central i det. Dessutom sticker han inte under stol med att Wilde för honom också blir ett medel att utforska den egna dubbelpositionen som iriskättad oxfordakademiker genom.

Detta är inte allt Oscar den helige är, och man behöver verkligen inte vara bevandrad i litteraturteori för att ha utbyte av själva pjäsen. Den är skriven med samma lätta, kvicka hand som Wilde själv förde och gestaltar fritt en rad möten med viktiga personer i Wildes liv före, under och efter rättegångarna och straffarbetet som bröt ner honom fysiskt och psykiskt. Han talar bland annat med sin mor och med älskaren Bosie (lord Alfred Douglas), vars far, markisen av Queensbury, var den som drev rättssaken emot honom.

Trots att pjäsen faktiskt innehåller såväl dessa karaktärer som en hel kör, som i klassisk grekisk anda (eller brechtsk, om man så vill) kommenterar händelserna i sång, har jag svårt att inte mest hela tiden tänka på Oscar den helige som en monolog. Med huvudpersonens egna ord:

Den här kvällen har jag vikt åt mig själv. Då och då kommer några andra figurer att promenera in och ut i denna lilla charad, enbart för att skapa illusionen av dramatisk handling. Jag vill inte gå så långt att jag kallar dem personer. De finns med för att skapa en smula visuell omväxling, ifall ni skulle tröttna på mig. Inte för att det någonsin har skett.

Det är förstås avväpnande skrivet av Eagleton, men också symptomatiskt för pjäsen och, tror jag, för Wilde själv. Kanske ser vi verkligen alla andra människor i våra liv som skugglika bikaraktärer, men vi skulle knappast erkänna det så här öppet. Det är på en gång poserande ytligt och öppenhjärtigt, en avslöjande falskhet eller en sann chimär. Som det där med att tillhöra utan att tillhöra; att passera, men att göra det iögonenfallande.