Oscar Wilde skrev under sin korta, men lysande, karriär en enda roman, Dorian Grays porträtt. Den publicerades 1891 i ett specialnummer av en Londontidskrift och väckte, likt det mesta Wilde gjorde, stor uppmärksamhet. De flesta av dåtidens kritiker gav romanen oförskämt dålig kritik, med motiveringar som inte hade någonting att göra med romanens konstnärliga kvalitet. Boken beskylldes bland annat för att vara valpaktig, vilket, enligt Wilde, var fullkomligt medvetet och en av bokens förtjänster. Många kritiker såg romanen som omoralisk och menade att den uppmanade till osedligt leverne, vilket inte var särskilt ovanligt att god konst beskylldes för vid den tiden. I Pall Mall Gazette skrev recensenten att det var polisens sak, inte kritikernas, att utvärdera romanen. Finns det en orsak att hata någonting, finns också anledningar att älska samma sak, och det fanns många som älskade romanen. De flesta av Englands unga och oftast dekadenta män och kvinnor med författarambitioner förälskade sig i Dorian Grays porträtt. Oscar Wilde tacklade kritiken på sitt som vanligt återhållsamma sätt: "Beröm gör mig ödmjuk. När jag blir kritiserad vet jag att jag snuddat stjärnorna". Till en recensent skrev han att romanen skulle lämnas till den odödlighet som den förtjänade.

I inledningen av Dorian Grays porträtt möter vi konstnären Basil Hallward och hans vän Lord Henry Wotton, i konstnärens ateljé vid Picadilly. Redan inledningens miljöbeskrivning kastar oss in i en museal fiktion av ett senviktorianskt London, där Wotton halvligger på en divan och kedjeröker och tittar på de skuggor som fåglarna utanför kastar på sidengardinerna. Hallward har just färdigställt ett porträtt av en ung och mycket vacker man som han nyligen lärt känna, Dorian Gray. I Dorian Grays närvaro har Basils konst tagit en helt ny vändning. Basil och hans konst har blivit farligt beroende av Dorian. Basil vill inte att Wotton och Dorian ska träffas, eftersom han vet att Wotton kommer att påverka Dorian negativt, på ett sätt som kommer att förstöra Basils och Dorians relation. Redan i första kapitlet får de trots allt möta varandra och på bara några timmar lyckas Wotton göra Dorian medveten om sin egen skönhet och att han en dag kommer att se en gammal och ful människa i spegeln. När Basil färdigställt ytterligare ett porträtt av honom, grips Dorian av en fruktansvärd avundsjuka mot porträttet, som alltid kommer att behålla den skönhet Dorian förlorar. Han uttrycker en önskan att förhållandet ska vara det omvända; att tavlan ska bära alla yttre tecken på ålder och de synder Dorian kommer att begå. Naturligtvis uppfylls Dorians önskan.

Dorian Gray upphör att vara människa. Allt Wotton säger om njutningar, lever Dorian ut på riktigt. Han säger sig söka upplevelser för upplevelsernas egen skull, inte för resultatet av dem. Han söker alla tänkbara uttryck för skönhet, oftast i det vulgära och dekadenta. Han tar mod till sig att falla för alla frestelser, utan att själv behöva bära synliga spår efter dem. I ett låst rum på sin vind har Dorian gömt porträttet som med tiden blir allt vidrigare, och ibland går han själv till rummet för att se sitt förfall ansikte mot ansikte.

Alla som blir vän med Dorian får förr eller senare ett vanärat rykte, de blir utstötta ur societeten och flera av dem tvingas lämna London. Den ende som klarar sig är Dorian. Hans hud är alldeles för ren och mjuk, hans ögon för pojkaktiga och hans tunna läppar för röda för att någon ska kunna tro något illa om honom. Han är London mest älskvärda dandy, som håller förträffliga bjudningar för Londons överklass och vet precis hur man ska klä sig. Dorian förvägras ingenting och hans fåfänga vet inga gränser.

Dorian Grays porträtt skiljer sig markant från Wildes övriga produktion. Det där ljuslila skimret som utmärker de flesta av hans pjäser och noveller har bytts ut mot en dimma av purpurfägad opiumrök, som får en synestetiker att kippa efter andan.

När romanen publicerades i bokform hade Wilde lagt till ett förord, en programförklaring till Dorian Grays porträtt. Han skriver bland annat att konst inte kan vara moralisk eller omoralisk, bara bra eller dålig. Själva stilen är det väsentliga i ett konstverk, omoral är bara ett verktyg i skapandet av konst. Men inte ens Wilde lyckas undvika att hans roman innehåller en implicerad norm, en norm som på vissa punkter skiljer sig från den mycket svåridentifierbara berättarrösten (vilken är intill förväxling lik Lord Henry Wotton). Behållningen med romanen finner man hur som helst i dess egenskap av litteratur (eller som konst för konsten skull). Inte som exempelvis, som bland andra Robert Ellman vill göra gällande, kritik av det genomruttna samhälle Wilde levde i. Wildes litteratur har i första hand ett stort litterärt värde, inte ett politiskt eller moraliskt.

Dorian Grays porträtt är bland det bästa som skrivits därför att den är, som Wotton säger om den roman han vill skriva, lika vacker som en persisk matta. Och lika osann.