Shakespeare. Ständigt denne Shakespeare. Han kunde konsten att beskriva situationer när människor hamnade i avgrunden på grund av sina egna lögner och handlingar. Ta bara Hamlet som av en vålnad får höra att hans farbror Claudius tillsammans med hans mor Gertrud har förgiftat fadern som nyss begravts.

Ian McEwan, den produktive brittiske författaren, gör i sin bok Nötskal en satirisk parafras på dramat om trolöshet, mord och lögner. Ramen för berättelsen är några varma sommardagar i London, där vi möter huvudpersonerna Trudy och Claude. Deras relation är en otrohetsaffär med lidelsen som främsta drivfjäder. Den som blir bedragen är poeten John, som tillsammans med sin lagvigda hustru Trudy väntar deras första gemensamma barn.

Berättaren är babyn i Trudys mage som enligt planerna ska födas om några veckor. Det är trångt och babyn blickar längtansfullt tillbaka på tiden när det var mer rymligt i moderlivet.  Berättelsen börjar så här (läs gärna högt för att komma i stämning):

Så här ligger jag, upp och ner inuti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta, och vänta, och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade, rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer.

Babyn hör vad som händer utanför magen och analyserar och sätter saker i sitt sammanhang. Förlåt, alla som tycker att berättelser ska vara baserade på en sann historia! Men fiktionen är läcker, liksom Franz Kafkas absurda Förvandlingen som berättas ur en skalbagges synvinkel. Babyn skräms av att livet efter födelsen kanske är värre än det är inuti den nu alltför trånga magen, där det är omöjligt att sträcka på sina ben. Annat som skrämmer är förstås det faktum att mamman kanske kommer att lämna bort babyn efter förlossningen. Det finns inga framtida gemensamma visioner som inbegriper moder och barn; ingenting som visar moderns längtan efter att få smeka babyns huvud. Det enda som får plats är avsmak inför åsynen av den poesiälskande maken.

Det blir en märklig effekt när Trudy ser tillkortakommanden hos andra men inte hos sig själv. Självbedrägeriet nästan luktar på boksidorna när hon kliver runt bland matförpackningar hon inte orkar gå iväg med. Bostaden är full av sopor, matrester och odiskade husgeråd.

Så har vi den fortskridande planen att mörda John, som är far till babyn i magen. Hur ska det gå? Jodå. Det går enligt Claudes och Trudys plan (efter några mänskliga och okontrollerbara händelser). När John hittas död av polisen ser det ut som självmord till Trudys lättnad. Hon vill ju ärva Johns hus och gå vidare i livet med ytterligare ett glas vin i handen. Men, vill jag tillägga, vi vistas i en parafras på Hamlet och det händer några saker till, som jag inte vill avslöja.

Ian McEwan har varit verksam länge och i de romaner jag läst tidigare av honom har han lyckats gestalta klaustrofobin och tvåsamhetens negativa sidor så att jag fått ont i magen. Därför är jag glatt överraskad att han i sin nyutkomna roman väljer ett annat perspektiv, nämligen gycklarens. Narren är klarsynt och häcklar makten; här är det babyn som genomborrar falskheten hos sin mor, men framför allt hos moderns älskare. Beroendet är likadant, narren kan vara hånfull i sina spefulla kommentarer, men måste passa sin tunga så att monarken inte beslutar sig för att skära halsen av honom. Så är det av naturliga skäl också för babyn i Trudys moderliv.

Shakespeares Hamlet-drama är given inspirationskälla till romanen. Men roligt är också att McEwan nämner en för mig okänd brittisk poet, W H Auden, som enligt litteratursajter nämns som en av många viktiga dåtida motståndare till nazism och högerkrafter i det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Det skulle inte förvåna mig om jag missat andra referenser, men säkerligen har den pålästa översättaren Meta Ottosson myst under sin arbetsprocess när hon sett andra verk glimta förbi.

Romanen kommer också väldigt nära Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Där beskrivs fåfängans destruktiva följder på ett mycket konsekvent sätt medan i Nötskal får 2010-talets futtighet och ytlighet sitt rätta ansikte. Att vilja öppna den tredje flaskan vin och att följa fastighetsmarknadens värdeutveckling, illustrerar en västerländsk flathet som har noll betydelse för människans evolution. Parets handlingar (eller brist på handlingar) sätts i kontrast mot att babyn gör referat av de allmänbildande podcastprogram som hörs genom mammans märg och ben. Världen har problem med å ena sidan USA:s konstitution som ifrågasätts lika lite som Koranen och å andra sidan religiösa fanatiker som sprider bilden av paradis efter döden. Giftiga jordbruk, försurning av haven, döende barn i Afrika för att det saknas rent vatten, myggnät och billiga mediciner är andra exempel på problem att lösa. För handen på hjärtat, visst ska de smygande stegen mot totalitära samhällen och dricksvattenbrist kallas problem, inte utmaningar?

Effektfull och bra satir är det, som undviker de tillvägagångssätt som ibland gör pamfletten så oskön. I satiren räcker det att peka på missförhållandet en gång; skavanken framträder direkt utan att behöva VERSALER. Genom sarkasmen hörs ändå författarens hjärtslag, emellanåt är det som att höra honom ropa: ”Nu gör vi något åt problemen i vår värld. Damn it!”

När jag läst de sista raderna i Nötskal, inser jag att inte vet någonting om babyns utseende. Det är likadant med Shakespeare, som orsakat detektivarbete genom århundradena i brist på fastställda porträtt av honom. Den vetgirige och nyfikne läsaren får använda sin egen föreställningsförmåga. Touché, Mr McEwan, du vet hur du gör när du skriver.