Recension

: De oroliga
De oroliga Linn Ullmann
2016
Albert Bonniers förlag
10/10

Vackert om livet och döden

Utgiven 2016
ISBN 9789100167080
Sidor 383
Orginaltitel De urolige
Översättare Urban Andersson
Först utgiven 2015

Om författaren

Linn Ullmann, född 1966 i Oslo, där hon också bor, är författare och kulturjournalist. Hon debuterade som författare 1998 med romanen Innan du somnar och har sedan dess gett ut ett flertal romaner.

Sök efter boken

För några år sedan diskuterade jag en nyutkommen bok med en kollega. Jag sa att jag inte var så värst imponerad av den, att den var en högst ordinär barndomsskildring. Kollegan blev fundersam och sa att han uppfattat det som att författaren haft en ganska besvärlig uppväxt. Ja? En ordinär barndomsskildring är väl oftast en skildring av en rätt kass uppväxt?

De oroliga är ingen ordinär barndomsskildring, om det ens är en barndomsskildring? Barndomsjaget i denna roman kan förvisso sägas ha en på flera sätt besvärlig uppväxt där hon slängs emellan två världsberömda föräldrar:

Jag var hans barn och hennes barn, men inte deras barn, det var aldrig vi tre; när jag bläddrar igenom högen av bilder som ligger på bordet framför mig, finns det inga fotografier av oss tre tillsammans. Hon och han och jag. Den konstellationen existerar inte.

Men det finns en värme och kärlek i Ullmanns barndomsskildring som känns ovanlig. Föräldrarna är inte nödvändigtvis så där väldigt bra på att vara föräldrar alla gånger, men de är kärleksfulla när de är tillgängliga. Båda är mitt uppe i sina karriärer och det finns en intressant scen i boken där modern i ett utbrott av dåligt samvete undrar varför det bara är hon som anklagas för att negligera dottern, varför är det aldrig någon som ser anklagande på fadern?

Det är inte bara omvärlden som ställer högre krav på modern, även dottern har olika närhetskrav på de båda föräldrarna. Hon älskar dem båda villkorslöst men fadern är på sin ö och hon saknar honom inte nämnvärt när hon inte är där. När modern reser ifrån henne däremot, då slits hon nästan i bitar av saknad. Skildringarna av telefonen som inte ringer när den skall är rent smärtsamma.

Linn Ullmann gör tydligt i berättelsen att det här är fiktion. På ett väldigt stiligt sätt ändrar hon i detaljer på ett sätt som gör att man som läsare leds tillbaka till romanspåret och förstår att det inte är någon dokumentär skildring av Liv Ullmann och Ingmar Bergman som ges här trots att det är dem man ser framför sig under hela läsningen.

Förutom att skildra en udda familjekonstellation och en stundom rörig uppväxt är detta också en skildring av en dotters upplevelse av sin faders död. Dottern och fadern har ett projekt tillsammans, de skall skriva en bok om att åldras. Projektet som idé för dem närmare varandra men de drar ut på själva igångsättandet av projektet tills det egentligen har blivit alldeles för sent.

När dottern äntligen har skaffat en bandspelare och inleder arbetet med intervjuerna är fadern redan i mångt och mycket någon annanstans. Intervjuerna blir sedan liggande länge innan dottern ens orkar lyssna på dem. Brottstycken av intervjuerna finns insprängda i romanen och bildar stomme i den del av boken som handlar om att genomleva och bearbeta en förälders död. Det är en vacker skildring.

Cecilia Bergman

Publicerad: 2017-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2017-02-24 00:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6861

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?