Krönika

Linn Ullmann på Internationell författarscen

Den 25 oktober 2012 befann jag mig på Kulturhuset i Stockholm, i Hörsalen på våning 3, där intervjuer med utländska författare brukar äga rum. Internationell författarscen startade 1998 när Stockholm var kulturhuvudstad, och det var bibliotekarie Ingemar Fasth, som fick uppdraget att skapa en sådan scen. Scenen blev en stor succé och det som en gång var ett projekt för kulturhuvudstadssåret lever alltså kvar ännu, 14 år senare.

På kvällen den 25 oktober var den norska författaren Linn Ullmann inbjuden. Det var fjärde gången hon pratade på Internationell författarscen i Stockholm, denna gång med anledning av sin femte roman Det dyrbara. Det var journalisten och författaren Helena von Zweigbergk som intervjuade. Jag ska här återge en del av vad de pratade om.

linnullmannvit
Foto: Agnete Brun

Det var långt ifrån fullsatt i Hörsalen. Jag tänkte att det måste bero på att Linn Ullmann varit där så många gånger förut. Det var ingen enstaka, unik händelse att hon var där. Medan vi i publiken väntade på att författaren skulle dyka upp, fick vi lyssna på Bob Dylan, och vi som hade läst hennes roman noterade att Dylan hördes sjunga den sång som en av huvudpersonerna i romanen gillar: ”Sweetheart like You”, från albumet Infidels från 1983.

Linn Ullmans roman har varit följetong i Dagens Nyheter under sommaren, berättade Ingemar Fasth i sin presentation, och han läste ett stycke högt ur boken, innan Helena von Zweigbergk och Linn Ullman intog sina platser på scenen.

Helena tycker att Linn skriver rika romaner, och att denna hennes nya roman Det dyrbara är lite som en släktkrönika, den handlar om tre generationer kvinnor. Men den handlar också mycket om Jon, pappan i familjen, som är författare, men som drabbats av skrivkramp. Tillsammas med sin fru Siri har han två döttrar, som utgör en av generationerna. Den tredje generationen representeras av Jenny, Siris mor, som är 75 år. Romanen innehåller också ett försvinnande och ett mord, det är familjens unga barnflicka Mille som drabbas, men främst handlar det om kärleks- och relationsproblem. Romanen utspelar sig främst under en sommar.

Linn (hon pratar mycket bra svenska) förklarar att alla i romanen ställer sig frågan: när började det att gå fel? Vem är jag i den här berättelsen? Det handlar också om otrohet. Och när Jon, Siris man är otrogen mot henne, känner hon att han har skrivit ut henne ur berättelsen.

Linn har velat skildra ett uppvaknande hos personerna i romanen, att de kommer till insikt om sanningen. Hon har lyssnat på operan King Arthur av Purcell och särskilt arian, som kallas ”The Cold Song”, som handlar om någon som vaknar upp från de döda. Linn har velat undersöka om man kan skildra uppvaknandet i en roman, och hon har försökt överföra känslan i den sången till sin roman. Detta att man vaknar upp, och kommer till insikt. Siri i romanen tjuvläser sin man Jons mejl, och hennes man tjuvläser hennes dagbok, och på så sätt kommer de till insikt om hur saker och ting verkligen förhåller sig. Men det är skrämmande att komma till insikt om hur allt verkligen är.

Linn leker inte bara med kriminalgenren (mordet på barnflickan), utan med många genrer. Romanskrivandet ger stor frihet, tycker hon. Man kan blanda in film, bilder, musik.

Helena anser att romanen mest handlar om ett äktenskap i förfall. Linn menar att hon ville skriva en kärleksberättelse och gå in i två liv, eller flera liv, där allt håller på och undersöka hur det ser ut där – gå in i såret, tragiken, komiken.

Helena: – Du har sagt att du tycker att det är för mycket psykologiserande när det gäller relationer. Du gillar till exempel inte Dr Phil.

Linn: – Man riskerar att tappa något i allt detta psykologiserande. Människor är så mystiska, det är omöjligt att tränga in i det mänskliga hjärtat. Det är ett mysterium.

De pratar om skrivkramp, vilket drabbar Jon, författaren i romanen. Lite skrivkramp måste finnas, menar Linn. Hon hade själv skrivkramp när hon skrev Det dyrbara. Hon städade huset, inredde, möblerade om.

Helena tycker det är sorgligt att Jon skrivit samma saker till sin älskarinna i ett mejl, som han tidigare skrivit till sin fru. Beror det på lättja att han gör så?

Linn: – Han kan inte uppfinna ett nytt språk varje gång han träffar en kvinna, dessutom har han skrivkramp.

Helena: – Är du arg på dina karaktärer?

Linn: – Nä, jag blir inte arg på Jon, men vreden finns som en väldig drivkraft när jag skriver.

Helena: – Ja, romanen handlar egentligen om tre generationer kvinnor som är arga på varandra, mor kontra dotter, medan mormodern och ett av barnbarnen är vänner.

Helena: – Du har varit litteraturkritiker.

Linn: – Jag slutade, även om de bästa kritikerna själva är författare. Det går inte att hålla på med kritik medan man samtidigt går in i romanskrivandet. När jag inte är kritiker läser jag på ett annat sätt. När jag läser nu tänker jag istället på vad jag kan ha nytta av i mitt eget skrivande.

Vidare pratar de om inspiration, men Linn tror inte på inspirationen:
- Det är inte bra att vänta på inspiration, det är bara skit att tro det. Däremot kan det inträffa en nåd.

Linn undervisar i skrivande och har upptäckt att människor har en väldig förmåga att hitta på saker för att slippa skriva. De skapar stora scenerier och skuggverksamheter, för att inte behöva skriva.

Linn: – Att skriva en roman är att hitta på en hel värld, men det är också att inleda en relation med fiaskot. Att skriva är hybris och fiasko i växelverkan. Hybris är det ju att tro att någon vill lägga tid på att läsa det man skrivit. Fiasko att man inte får till det man ville.

Helena: Är du författare för att gå ut ur dig själv?

Linn: – Ja, att skriva och läsa är att inte bara vara i sitt eget surr, det är ett gränsöverskridande till en annan tillvaro.

Linn Ullman
Foto: Agnete Brun

Helena: – Hur har din familjekultur präglat ditt skrivande? Detta med dina två kända föräldrar och allt de gjorde, har det påverkat dig?

Linn: – Ja, jag har blivit mycket påverkad. Familjen är som ett miniatyrsamhälle, som man växer upp i. Man får sitt eget språk i familjen, det är som ett litet land, och man är ju präglad av det land man växer upp i. När jag växte upp fanns det en fiktiv värld parallellt med den verkliga världen. Mamma och pappa var som i sagorna, de vajade fram och tillbaka mellan en fiktiv och en verklig värld. Och jag kände att berättelsen var mycket viktig; de var stora berättare.

Helena: – Du skriver ofta om graviditeter i dina böcker.

Liv: – Ja, det är så existentiellt.

Det blir också prat om hundar. Linn har själv en hund och hunden Leopold i hennes roman är lite som hennes hund. Hennes pappa Ingmar hade också hund, en tax. Hans hund brukade vara med och titta på film. En hund kan vara som en seismograf, och visa på hur saker funkar i familjen och vardagen, tycker Linn.

Mot slutet av intervjun frågar Helena om skuld, som ofta är ett ämne i Linns böcker. Det kan handla om vuxenförsumlighet.
Linn bekräftar detta och menar att det bra kan illustreras av det textmeddelande som den försvunna barnflickans mor skickar till Jons mobiltelefon:

”Allt du gör får konsekvenser.”

Men det är svårt att veta när exakt detta händer, när konsekvensen av ett handlande gör att något blir förstört, tillägger hon.

Efter intervjun är jag ivrig att ta reda på vad det är för aria av Henry Purcell som Linn Ullmann lyssnat på. Jag hittar naturligtvis denna magiska ”The Cold Song” på nätet. Och i databasen Mediearkivet hittar jag en intervju som gjordes med Ullmann i februari i år av den norska tidningen Adresseavisen. Där fick hon bland annat denna fråga:

”Er det en spesiell kulturbegivenhet du har til gode?”

Linn: ”Jeg skulle gjerne opplevd Pina Bausch danse eller Klaus Nomi synge ”The Cold Song”, men begge deler er for sent.”

Men man kan naturligtvis höra Klaus Nomi sjunga sången på YouTube, i en legendarisk liveinspelning i München från 1982, året innan han gick bort i AIDS. (Länken finns här, längst upp till höger.) Missa den inte!

Eva Björnberg

Publicerad: 2012-11-12 10:00 / Uppdaterad: 2015-03-01 22:31

Kategori: Krönika

3 kommentarer

Har du läst boken och hur upplevde du den i förhållande till vad som sades i samtalet? Har precis börjat läsa och tar med mig tankarna om uppvaknande.

Emeli Oregistrerad 2012-11-12 22:45
 

Ja, jag har recenserat romanen här, klicka på Linn Ullmanns namn bland Etiketter, så får du fram recensionen. Tyvärr infriade boken inte mina förväntningar och jag kan till exempel själv inte se att temat uppvaknande är utmärkande för den. Intervjun tyckte jag var mycket mer intressant och givande än själva romanen.

Eva Björnberg Redaktionen 2012-11-12 23:12
 

Upptäckte att man kan lyssna på samtalet här, Kulturhuset har lagt upp det på sin nya play-sida:
http://play.kulturhuset.stockholm.se/?p=870
Själv tyckte jag om boken, men mer för språk coh stämning än för det som egentligen berättades. Håller med dig Eva om att själva ”mysteriet”, Milles försvinnande, inte tillförde så mycket.

Alice Thorburn Redaktionen 2012-11-16 12:51
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?