Linn Ullmann gav ut sin femte roman, Det dyrebare, förra året. Nu har romanen kommit i svensk översättning, gjord av Ann-Marie Ljungberg. Linn Ullmann har nyligen varit på besök i Stockholm. Den 25 oktober besökte hon Internationell författarscen på Kulturhuset, där hon intervjuades av Helena von Zweigbergk. Jag var själv på plats och kommer om några dagar att skriva om det mötet här på dagensbok.com. Och jag kan konstatera att intervjun blev långt mycket mer intressant än den roman som låg till grund för den.

När jag bestämde mig för att läsa Linn Ullmanns nya roman, var det för att jag inte hade läst något av henne tidigare. Avgörande var också att jag läst böcker skrivna av hennes föräldrar. Av Liv Ullmann har jag läst Förändringen från 1976. Men när jag tog reda på lite om innehållet i Det dyrbara, kände jag mig ändå tveksam till att läsa den. För handlingen såg ut som det gör i så många deckare, och den innehåller något som jag personligen inte kan förstå att människor vill ödsla sin tid på att skriva om, än mindre att läsa om: ung, vacker kvinna försvinner och hittas mördad. Vad är det som gör att människor vill läsa om unga kvinnors våldsamma död, varför säljer det? Det är väl en av de största gåtorna i samtiden. Samtidigt som man förfasar sig över våldet, kvinnoövergreppen, kvinnomorden och kvinnoförtrycket så som det ser ut. Ändå verkar böcker om mord på kvinnor mottas med glädje av förlagen, av läsarna, av kritikerna.

Men nu bestämde jag mig för att läsa ändå. Och jag kan konstatera att romanen hade blivit så oändligt mycket bättre utan detta mord. Det är synd, för Linn Ullmann skriver inkännande, insiktsfullt, stämningsfullt och känsligt om konflikter och komplicerade känslor människor emellan. Det handlar om kvalitéerna i dessa känslor och om de skriande och obegripliga bristerna i dem. Allt detta räcker så väl till för att skapa spänning och dramatik i vardagen.

Romanen handlar främst om en familj. I centrum står den 40-åriga kvinnan Siri. Hon driver två restauranger, en i Oslo och en i det samhälle där familjen har sitt fritidshus. Hennes man Jon är en framgångsrik romanförfattare, som hamnat i svår skrivkramp när han är på väg att avsluta sin romantrilogi. De har två döttrar: Alma, tolv år och Liv, fem år. Familjen har en hund: Leopold. Andra viktiga personer i romanen är Jenny, Siris excentriska mamma, och mammans mycket yngre väninna Irma.

Siri har ett komplicerat förhållande till sin mor Jenny, som snart ska fylla 75 år, på grund av en tragisk händelse i familjen. Siri vill moderns bästa, och vill därför ordna en stor födelsedagsfest, men det visar sig att mamman inte vill ha någon fest. Ändå genomför Siri festen. Jon verkar väldigt fäst vid sin fru Siri på alla sätt, ändå har han varit otrogen många gånger, och kan inte undvika att ha kontakt med olika kvinnor. Om han mejlar eller skickar sms till dem, raderar han ytterst noggrant allt, så att Siri inte ska kunna läsa.

Jag tycker en del saker i romanen är svårbegripliga, men det kanske är för att visa på att människors handlingar och beteenden kan vara svåra att förstå sig på. Mest undrar jag nog över Jon, varför han är otrogen mot Siri. Man får inget svar på det. Så kommer den unga barnflickan Mille in i berättelsen, och här börjar romanen kännas förutsägbar. Ung, vacker barnflicka anländer i familj, där förhållandet mellan makarna inte är det bästa. Den grånade författaren visar ett särskilt intresse för barnflickan. Jaha. Ett uttjatat tema, som inte heller gestaltas på ett originellt sätt:

Mille hade bara känt Jon i några veckor, men hon var helt säker på att det var något mellan dem. En sådan där sak som man inte kan sätta ord på [...] Han var ju författare och hon var osäker på hur man skulle uttrycka sig med författare. Hon ville inte att han skulle tro att hon var dum, att hon var en snorunge, att hon inte var mogen för sin ålder.

Linn Ullmann är bra på sitt hantverk, att föra en berättelse framåt. Hon lyckas också hoppa fram och tillbaka i tiden i berättelsen, både på ett logiskt och dynamiskt sätt. Och det finns en mängd intressanta saker i romanen, som jag gärna hade sett att hon hade spunnit vidare på, som till exempel när Siri berättar för sin man om böcker hon läst av kvinnliga författare, som Jon inte ville läsa, ”kanske för att de var skrivna av kvinnliga författare?” En intressant aspekt att utveckla.

Romanen har sina förtjänster, men på det hela taget får jag inte ihop vad det är den vill säga. Det är en deckare och det är en relationsroman på samma gång. Men den slutar på ett för mig ganska abrupt och oavslutat sätt, och den lämnar mig genomsyrad av ett stort frågetecken.