Kristian Johannessons debut hör till den sortens romaner vars titel är bärande inte bara för en bok utan för en hel tidsanda. Vi måste börja med orden kan låta enkelt, men bakom frasen ligger något upplösande som kan splittra människor lika mycket som förena.

Det är september, höst och bokmässa. Kristian Johannessons allra första bokmässa som författare. Några veckor tidigare har han upplevt sin första releasefest hos förlaget X Publishing och snart ska han medverka på sitt första författarseminarium med titeln ”En ny generation klasslitteratur”. Kristian Johannesson är en författardebutant mitt uppe i den långa, spännande process som en bokutgivning innebär.

För Kristian Johannesson, som har en del gemensamt med debutromanens huvudkaraktär Johannes K., kom idéerna till boken från två håll. Det första var mötet med ungdomarna på SFI-undervisningen i Malmö där han jobbade.

– På många sätt upplevde jag det som Johannes gör. Det var den kraftiga upplevelsen av att börja om, att börja med orden. Både det där magiska i mötet, att säga hej till varandra första gången, men också det otäcka, frustrationen.

Boken uppehåller sig mycket där. Vid det första mötet mellan människor och kulturer, det som händer innanför SFI-klassrummets väggar.

– Man kan försöka få en bild av hur det är för de här ungdomarna, men det går aldrig riktigt att förstå om man inte upplevt det själv. Du har ofta ett trauma med dig, du börjar aldrig helt om som människa, du bär alltid med dig av det som finns bakom. Det som är därinne i klassrummet är svårt, men det finns också en trygghet i sammanhanget som en skola innebär, en gemenskap. En stor del av de här ungdomarna älskar verkligen skolan. Skolan är det som återintroducerar logiken och ansvaret i deras liv. Allt är helt nytt, man befinner sig i en sorts bubbla som är det första hejet. Men det är en lång resa från att lära sig säga hej till att gå ut årskurs nio med fullständiga betyg och en ännu längre resa att komma in på ett gymnasieprogram.

Den andra delen av boken kommer ur upplevelser från en sommar då Kristian Johannesson satt i hemstaden Landskrona och skrev poesi om ”män med cykelkorgar” – en fras som kom att bli viktigt i det som sedan blev den färdiga romanen. Dikterna skrev Kristian utan pretentioner, mest för skrivandets skull. De lästes inte av någon annan än han själv och hans vänner. Men något annat växte fram ur poesin. Det kom en berättelse, och parallellt kom språkövningarna som finns insprängda mellan bokens prosastycken och som Kristian har hämtat inspiration till ur läroböcker i svenska för invandrare.

– Språket är en stor del av identiteten och avgörande när du kommer ny till Sverige, men ursprung, uppväxt, geografi och klass är ju också sånt som spelar roll och formar. Språket avslöjar avstånd.

Klass är ett återkommande begrepp både i och kring Kristian Johannessons bok. Johannes K. funderar på klassamhället och sin uppväxt i en arbetarklassfamilj. Boken tecknar ett arbetsliv i skola och vård som speglar de osäkra villkor och det sökande som många unga lever med idag. Under seminariet som Kristian Johannesson deltar i på bokmässan är det också och klass och klasslitteratur som är diskussionens utgångspunkt. Tillsammans med Felicia Stenroth, även hon debutant på X Publishing, pratar Kristian om varför hans bok har stoppats in i facket ”klasskildring”.

– Man får aldrig glömma klassperspektivet, men ibland är det att dra det lite väl långt att kalla det klassbok bara för att man skrivit en viss typ av arbetsplatsskildring. Klass finns alltid med i bakgrunden och språket, men det är bara en del av boken.

Kristian Johannesson började skriva under gymnasietiden och sedan dess har skrivandet alltid varit närvarande i hans liv.

– Jag har alltid haft det med mig. Även de perioder när jag inte skrev tänkte jag på skrivandet.

Liksom många andra av dagens debuterande författare har Kristian Johannesson gått på skrivarskola. Efter gymnasiet blev det ett år på Fridhems folkhögskola, som han sedan utökade med ytterligare en ettårig kurs där skrivprojekt och textsamtal ingick. Ett år som gav mycket men som förmodligen hade gett ännu mer om han börjat senare, menar Kristian.

Idag har Kristian Johannesson utvecklats i sitt skrivande och lärt sig att skapa distans till texten. Men han har även haft ögonblick då han tvivlat på det han skrivit.

– Det har varit perioder när jag inte velat se åt boken ens. Det gäller väl för alla, att det finns stunder när det är väldigt svårt. Man känner att det man skrivit är värdelöst. Men så känns det inte nu och det är jag väldigt glad för. Nu är det fred mellan mig och boken.

Foto: bild 1 – Anna Carlén, bild 2 – Kristoffer Granath