Människorna i Kristian Johannessons debutroman befinner sig i ett evigt väntrum. Dels är det Johannes K., den obehörige SFI-läraren, vårdbiträdet, poeten och löparen som inte riktigt har hittat sin plats och leker sig fram under ständig osäkerhet. Men det är också ungdomarna i SFI-klassrummet. De som har tvingats börja om och står i det första hejet ännu en gång. I språket blanka och nya men med ett helt liv pockande inombords. Nya i ett land där de måste börja med orden för att komma någonstans, framför allt ut ur väntrummet.

Johannes K. skiftar roller efter säsong och plats. Varje morgon äter han naturell yoghurt hemma vid köksbordet och samspråkar med sin rumskamrat, akrobatdockan Jimmy, som mest hänger på översta hyllan i köket. Han känner sig som en bluff där han står i SFI-klassrummet med en skylt där det står ”professeur de mathématique”. En bluffmattelärare, som kanske inte kan så mycket om matte alls, men som ändå står och försöker lära sina elever att man måste börja med orden även i matten.

Orden börjar verkligen om i Vi måste börja med orden. Inte bara i kapitlen, som strävsamt leder berättelsen framåt, utan även i de poetiska ordövningar som varvas med den ofta korthuggna, ibland lyriskt eftertänksamma och då och då ironiska prosa Kristian Johannesson skriver. I ordövningarna snubblar fraser och uttryck på varandra, samtidigt som språkets inneboende logik och ordning blir mycket tydliga:

Vilka platser?
Dra streck. Kombinera rätt beskrivning med rätt ställe.

A. Här får du inte stanna för alltid 1. Bibliotek
B. Här kan du inte stanna för alltid 2. Tunn is
C. Här vill du inte stanna för alltid 3. Väntrum
D. Här bör du inte stanna för alltid 4. Kök

Att varva prosa med lyriska språklekar kan vara en svajig väg att gå. Många gånger kan de båda skrivformerna stjälpa varandra och en kan som läsare ibland önska att författaren hade valt bara ett sätt att skriva på. I Vi måste börja med orden är dock språkexperimenten motiverade. Jag blir mycket förtjust i poesin som växer fram ur helt vanliga övningsböcker och utan denna skulle romanen varit betydligt plattare. Men även om prosastyckena i boken berättar något viktigt och även om språket många gånger är intressant, hade jag önskat att Kristian Johannesson fördjupade sig lite mer i det han berättar om. Att han lät eleverna i SFI-klassrummet och människorna på vårdhemmet ta ännu mer plats, att han stannade kvar längre i de rum där romanens brännpunkter finns.

Johannes K, uppvuxen i en arbetarklassfamilj i ett Landskrona ”som ungefär betyder Sverigedemokrat”, blir aldrig säker på var han hör hemma. Kanske är det delvis därför han hela tiden tvingas börja om? I bakgrunden anas ett samhälle som är både flyktigt, identitets- och arbetsfixerat. Klass ligger som en tunn hinna över orden, finns mest närvarande i bokens undertext och även om Johannes K. lever med en viss ekonomisk osäkerhet är det inte den som är i fokus. Det osäkra finns inuti, är något av ett arv som blir en nackdel i livet, men kanske även en anledning till att Johannes K kan anpassa sig och vara en del i väntrummet där också han måste vara helt ny inför språket.

Att starta om är bland det svåraste vi kan göra. Ändå gör vi det hela tiden, frivilligt eller ofrivilligt. Men oavsett om du kommit till ett nytt land eller står inför nya människor måste du i alla fall… ja, börja med orden.

Kristian Johannesson har skrivit en annorlunda debutroman om något mycket angeläget. Språket angår oss alla.