Hela sommaren har panikkänslan funnits där, strax innanför bröstbenet. Jag har vaknat i samma känsloläge jag somnade i kvällen före, en konstant och molande känsla av att något gått fel. Elin Grelssons debut, Du hasar av trygghet, gör ingenting för att lyfta upp mig ur detta tillstånd, den snarare förstärker och understryker hopplösheten.

Boken handlar om Sara och Johannes. De är ett par i trettioårsåldern och de uppför sig så som par i trettioårsåldern bör göra. Små medelklasstereotyper av sig själva. De går på middagar, dricker vin, åker på utlandssemester och är hela tiden sådär behärskat lagom. Tar med sig blommor till parmiddagarna, blir lagom berusade, konverserar. Och medan Johannes planerar för deras gemensamma framtid kan Sara inte sluta tänka på hur livet hade kunnat vara fundamentalt annorlunda. Hon känner sig fångad i relationen med Johannes, samtidigt som hon desperat behöver den trygghet som förhållandet skänker henne.

Klumpen i halsen växer och avtar, men den är konstant där under läsningen. Ibland gråter jag. Som när huvudpersonen, Sara, ger oss tillbakablickar från barndomen och berättar hur hon inte längre kommer i förra årets lucianattlinne, hon har blivit för bred. Och mamman som inte orkar, som suckar över att Sara har blivit så tjock, att hon inte kan hålla vikten. Som man vill säga till mamman att hon måste orka, att hon är vuxen, att man inte får säga till sin sårbara nioåring att hon är tjock.

Och så den vuxna Sara, som åker på semester med Johannes. Hur de båda kämpar för att det skall bli så himla bra, hur alla sår skall läkas under en vecka i solen. Hur man som läsare vet att det aldrig kan bli så vackert som det en gång var, men hur de ännu ett litet tag vägrar inse det.

Romanen är bäst i dialogerna. Det är i det tillkämpat normala samtalet som sprickorna syns. Dialoger, som ofta har en tendens att låta konstlade, rinner på lekande lätt här.

Skall jag ha någon invändning mot Du hasar av trygghet är det att det kunde ha varit nog ibland. Det är som att Elin Grelsson inte litar helt och fullt på att historien är gångbar i sitt ursprungsförförande, utan att hon måste lägga in lite pikanta detaljer och scener. Som om det inte går att förtvivlat längta bort från döda förhållanden utan att bli lite crazy och tappa greppet. Jag tror att det går och jag tror att Elin Grelsson hade kunnat gestalta desperationen hos Sara utmärkt även utan dessa överflödiga scener.

Du hasar av trygghet känns ofta som en modern variant av Gun-Britt Sundströms Maken, och inte mig emot, jag älskar Maken.