Då jag träffar Elin Grelsson är det fortfarande höst. Det är bokmässa och hennes debutroman Du hasar av trygghet har precis kommit ut. Reaktionerna på boken, såväl som recensionerna av den, har till stor del kretsat kring huruvida den skall anses vara feministisk eller ej. Det är också i den frågan vårt samtal grundas.

Då jag undrar huruvida boken bör läsas ur ett feministisk perspektiv suckar Elin lite och säger att hon och förlaget funderade länge över om boken skulle kallas feministisk och att hon tycker det är lite olyckligt att reaktionerna i mångt om mycket handlat om just detta. Hon berättar att bokens syfte inte har varit att vara en feministisk programförklaring eller pamflett, att hon inte velat komma med några enkla utvägar, utan att hennes skrivande snarare grundat sig i en vilja att undersöka frihet och valfrihet, samt sätta individens frihet i relation till en samhällsstruktur.

Jag har velat skriva om huruvida det är verklig frihet att alltid kunna välja mellan olika saker. Vad som händer om man faktiskt inte vill välja i ett samhälle där man förväntas skapa sin egen lycka genom aktivt gjorda val.

Huvudpersonen Saras ovilja att ta ansvar för och välja sin tillvaro har mötts av oförstående och frustration, vilket Elin anser är en indikation på vår besatthet av att vara coacher i våra egna liv. Men visst har hon själv också tröttnat på Sara ibland, på hennes oförmåga att bestämma sig för något, att bara passivt flyta med.

Läsarna har velat ruska om Sara och tvinga henne till ett val. De har provocerats av att Sara är kvar på det jobb hon hatar, att hon lever med en man hon inte älskar och att hon inte när några egentliga drömmar om att vidareutbilda sig och göra karriär. Hennes ovilja att förverkliga sig själv är stötande. Folk har frågat: När kommer uppgörelsen? Och så blir det ingen sådan.

Men att bokens Sara inte bryter sig loss från något, utan låter såväl arbetet som pojkvännen sköta uppbrotten åt henne, är ett medvetet val Elin gjort och som hon förklarar med att det inte finns någon verklig frihet för Sara.

Sara är en del av samhället hon lever i och så länge som samhället inte kan erbjuda någon alternativ väg ut kommer Sara inte ha något annat alternativ än att förhålla sig passiv.

Elin förklarar att oviljan att låta Sara handla och själv bryta upp från sin tillvaro också handlar om att hon tröttnat på den samtida, feministiska debatten, där ansvaret för förändring förskjutits mot individen på bekostnad av samhället.

Det är som att feminismen har reducerats till en självhjälpsindustri med enkla lösningar, ofta skapade genom individuella uppbrott. Dagens jämställdhetsdebatt tar sin utgångspunkt i kärnfamiljen och arbetsfördelning i hushållet snarare än i det faktiska samhället. Det privata är visserligen politiskt, med det har varit så oerhört mycket privat de senaste åren. Det politiska har kommit i skymundan.

”Så Saras situation skulle alltså inte bli bättre även om hon lämnade hemmet och sin pojkvän?”, kan jag inte låta bli att undra.

Och nej:

Sara trycks från så många olika håll. Det är därför det inte skulle hjälpa om hon bröt upp, om hon sade upp sig från sitt arbetet och gjorde slut med sin pojkvän. Om Sara skall kunna få en verklig frihet måste kampen föras i ett sammanhang som skapas utanför individen. Sara är en part på en arbetsmarknad som inte fungerar, i en relation där hon inte får plats och i ett samhälle där inte heller kroppslig frihet existerar.

I länkarna hittar ni de recensioner som på ett eller annat sätt diskuterar feminismen i ”Du hasar av trygghet”. Övriga recensioner går att finna via länken till SVB.
Foto: Arvida Byström