Det här är en roman om en kvinna som faller. Hon faller rätt genom 294 sidor. Hennes fall skildras genom många olika människors perspektiv. Hennes barn, hennes man Martin, hennes gamle vän Axel Grutt. Och så de tre vittnena, som alla har någon anknytning till Stella, hon som faller.

Hon faller från ett hustak. Rätt ned, nio våningar. Tillsammans med henne däruppe på taket är Martin. Knuffar han henne? Tappar hon balansen? Ingen av de tre vittnena kan tala om det. De ser bara en kvinna i gul och röd klänning som faller nio våningar, och dör.

Det här är ingen kriminalroman om huruvida maken Martin är skyldig eller ej. Det är istället berättelsen om Stella och Martin, om rörmokaren som bor på Stellas och Martins vind, om Stellas två barn, Amanda och Bi. Om Europas nordligaste strutsfarm och om Martins farmor. Om Stellas mor, som helst skulle vilja vara ett träd. Det är mer komplext än att bara avgöra om Martin per definition är skyldig eller ej. Han var kanske skyldig även om han inte knuffade henne? Han var kanske oskyldig, även om han gav henne en lätt puff utför kanten?

Stella är genom hela boken på väg att tala om något för Martin, hennes man sedan tio år. Mannen som hon glidigt ifrån under åren som gått. Mannen som hon sammanfördes med genom den avocadogröna soffan, som fortfarande står i deras gemensamma vardagsrum. Han kom med soffan, och vägrade sedan gå. Samtalet mellan Stella och Martin fångas av en videokamera och återges under bokens gång, men utspelar sig i själva verket bara under några nattliga timmar (se läsprovet). Men vad är det Stella vill säga, och varför avbryter Martin henne, gång på gång? Vill han inte veta?

Jag gissar att du inte begripit ett dyft av vad jag här försökt berätta om boken. Så läs den, så får vi se om du förstår mig då. Eller kanske din upplevelse blir en helt annan?