Om inte det där orden hade blivit uttalade. Det räcker ju egentligen med det för att fortsättningen ska ta en viss bana. Så när huvudpersonen säger att om jag inte hade gjort si eller så hade detta inte hänt. Nej visst. Så är det. Om inte författaren tillåtit sin karaktär att vara nyfiken så hade jag inte suttit med den här boken i mina händer. Jag känner att jag läser det här på undantag, att det inte riktigt var meningen att det skulle förveckla sig till en kriminalroman. Det kunde lika gärna ha handlat om en privatdetektiv i Norge som spanar på äktenskapsbrott. Drack en och annan öl för mycket och som ständigt har kronofogden i hasorna angående nån räkning.

Nånstans i det här grunda djupet finns mina tankar om Gunnar Staalesens kriminalroman Ansikte mot ansikte. Varg Veum, är en sympatisk, empatisk och förstående man. Som gammal socionom och numera privatdetektiv i Vestlandet, Bergen, Norge, är han visserligen en lite annorlunda figur än i andra deckare. Det är en lite annorlunda geografisk placering. Så vill gärna Staalesen beskriva honom medan jag själv har svårt att greppa Veum, och för den del resten av persongalleriet.

Inte helt oväntat är Veum smått alkoholiserad, lyder inte gärna order från polisen eller andra, går på instinkt, ser samband som ingen vanlig dödlig ser. Schablonen finns där. Och det är väl den som läsaren får lita på för att känna sig trygg om att det här är en vanlig kriminalroman.

Ett dagsfärskt lik sitter och väntar på Veum på hans kontor en dag. Han tar det med en klackspark. Men så tittar Tonje, frun till liket, som även kan benämnas Erland, förbi och säger att polisen inte vill höra på hennes historia om vad hennes man haft för sig den senaste tiden. Veum lovar att titta närmare på saken, och spåren, som pekar på Hildegunn Högsets död för fjorton år sedan. Nu har han två lik på halsen som följs av ett tredje. Spåren leder bakåt till ett Marxist-Leninistiska kollektiv bestående av ett gäng övertygade människor på sjuttiotalet. IRA, politisk undanröjning, övergrepp, svartsjuka är lika sporadiskt spastiska orsakar till morden som motiven och antalet tilltänkta mördare.

Det är utan tvekan en slug dimridå som Staalesen lägger ut. Och kan tyckas lite väl tät för att hålla trådar snyggt flätade till slutet. Det norska regniga, kalla och blåsiga landskapet småputtrar ständigt i bakgrunden som ett långkok. Vädret går inte att bli av med. Det går inte heller att bli av med att det lika långsamma framåtskridandet i fallet Erland, Hildegunn och kollektivet. Det rings samtal och möten med folk från sida ett. När livet och människorna intervjuas sida upp och ner på vägen till upplösningen, luktar inte det där efterlängtade långkoket lika gott längre. Jag frågar mig var livet och omvärlden tar vägen i den här historien? Det psykologiska djupet i karaktärerna, den politiska vinkeln, Veum själv, vem är han?

Och så snipp, snapp, privatdetektiv så var grytan överkokt, men ätbar.