Det värsta med att ha historia som huvudämne är att folk gärna tar för givet att man ska kunna förklara saker lite så där i förbifarten. Helst revolutioner. Och jag har svårt att komma på något som är så svårt att förklara som revolutioner. Ta varje enskild individs komplicerade och motsägelsefulla varande och multiplicera det med några massor, liksom.

Kanske är ett sätt att försöka förstå en revolution att förstå den där enskilda upplevelsen av den. Som här, i Marjane Satrapis serieskildring av den iranska islamiska revolutionen 1979.

Marjane är bara tio år när revolutionen inträffar. I skolan måste flickorna börja bära slöja och de får inte längre gå tillsammans med pojkar. Sanningarna som lärs ut förändras nästan över en natt. Föräldrarna demonstrerar. Människor arresteras och slås ihjäl. Andra vänder kappan efter vinden på de mest skamlösa, men ganska begripliga, sätt. Som änkan som låter den döde maken svepas upp och hyllas som revolutionär trots att hans död inte har ett dugg med revolutionen att göra. Eller grannarna som plötsligt visar upp ärr från barrikaderna – fast familjen vet att de inte varit i närheten av några barrikader.

Precis som i många andra revolutioner är det svårt att begripa vad som egentligen händer. Det är nästan som om naturkrafter släpps lösa och plötsligt befinner man sig någon helt annanstans än där man önskade när allt startade. Det är snabba kast. Människor som suttit fängslade i tio år för revolutionär verksamhet släpps och firas som hjältar – bara för att åter fångas in och avrättas när konservativa krafter tar över.

Marjanes familj hör till en bildad överklass, till avantgardet. Hon läser serier om Marx och samtalat med Gud. (”Det var intressant att se hur lika Marx och Gud var. Möjligen hade Marx lite lockigare hår.”) Lilla Marjane vill bli profet och ställa saker till rätta. Hon är helt enkelt världens coolaste, mest lillgamla barn och även om hennes omgivning är skrämmande rörig är persongalleriet långt ifrån de mediabilder av ett diffust och hotande mellanöstern vi dagligen matas med. Inte minst förordet om Persiens historia gör åtminstone mig pinsamt medveten om hur lite jag egentligen vet.

Man måste nästan fråga sig vad det är som gör att just seriemediet fungerar så väl till den här typen av berättelser. Att barndomsskildringar passar bra är kanske inte konstigt. Åtminstone i västvärlden förknippar vi ju ofta tecknade serier med barndomen. Men kanske finns också en koppling mellan barnets erfarenheter och den lilla människans, mitt i de stora historiska händelserna. Kontrasten mellan det som sägs och det som händer bidrar med svart komik av stora mått. Den enkla tecknarstilen fungerar utmärkt för alla de hemskheter Marjane hör talas om genom sina föräldrar, släktingar och vänner. Och de stundtals mycket brutala erfarenheterna blir möjliga att ta till sig i det på en gång konkreta och distanserade bildberättandet.

Dessutom måste man ju vara tacksam över dessa långa serieberättelser (grafiska romaner är väl den korrekta termen, även om ankomsten av japansk manga luddat upp begreppen något). Det här är bara första delen. Och de följande tre finns redan ute.