– Varför sprang frun?
– Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen.
– Jo … men när ni springer rör sig er bak på … hur ska jag säga … ett oanständigt sätt!
– Då är det bara att sluta glo på min röv!

Revolutionsgardister, allmänt kallade "skäggen", som kontrollerar att kvinnorna bär sin chador på korrekt sätt, politiska fångar, långdistansrobotar, bombade hus, martyrer, demonstrationer, samtal med Gud – allt finns med i iranska Marjane Satrapis självbiografiska serie/grafiska roman Persepolis. Här är samlingsalbumet med alla fyra delarna, där vi får följa Marjane, "Marji", från det att hon är tio tills hon är drygt tjugo år.

Hon bor med föräldrarna i den norra och mer välbärgade delen av Teheran. Med finns den frispråkiga mormodern ("Oj, oj, oj!! Vad du har växt! Snart kan du greppa tag i Guds pung."), som kommer med kloka råd och ger perspektiv på tillvaron. Vardagen fylls med politiska och intellektuella diskussioner, förbjudna fester och strategier för överlevnad. För de styrande kan minsta detalj vara subversiv: visa handleden, skratta för högt, lyssna på freestyle.

Marji målar naglarna och döljer händerna i fickorna när hon går ut, köper kassettband på svarta marknaden, dansar till Kim Wilde och Iron Maiden, och ger lärarna i skolan svar på tal när deras "sanningar" är rena orimligheter. Hon uppfostras till att bli en fritänkare och självständig kvinna. När hon är fjorton år och kriget mellan Iran och Irak pågått en tid skickar föräldrarna henne till Österrike, där hon i stället får känna på en tillvaro med ensamhet, drogberoende och främlingsfientlighet.

Personporträttet som gör mig mest glad är pappans! Han är alltid på Marjis sida, vad hon än tar sig för, och stöttar och kämpar, tillsammans med mamman, för sin dotters rättigheter. Han, liksom många män i Marjis närmaste omgivning, är välbehövliga motsatser till medias, och inte sällan den västerländska populärkulturens, ofta ganska skeva skildringar av den muslimske mannen.

Det Iran som Marjane Satrapi målar upp med sina snygga svart-vita seriebilder är, om än både kaotiskt och skrämmande, betydligt mer nyanserat. Det här är bara så klockrent.