Levnadslusten försvinner samtidigt som lutan går sönder. Året är 1958 i Iran och herr Nasser Ali bäddar ner sig i sängen. Där väntar han på att dö, fast besluten. Att någon i familjen ber för honom eller att frun bjuder på kyckling med plommon hjälper inte. Har man bestämt sig, så. "Jag känner inte längre smak, glädje eller njutning", säger han till frun som under ett bråk slagit sönder instrumentet. "Allt är ditt fel."

Efter framgångarna med främst Persepolis fortsätter Marjane Satrapi att i Kyckling med plommon omvandla biografi till grafisk roman. Huvudpersonen, Nasser Ali, var farbror till Satrapis mor. Medan författarens uppväxtskildring i Persepolis var dramatisk och gav utrymme åt Irans politiska historia är släktingens berättelse istället lågmäld och finstämd. Och framför allt svart, så svart. Punkt för punkt kunde man bocka av antalet livets törnen: förlorad mening. Olyckligt äktenskap. Att känna sig missförstådd. Och ett barn som man, helt enkelt, inte alls är nöjd med. Nasser Ali lider dem alla.

Låter det ledsamt, som en klaustrofobisk ångeststudie under täcket? Det är det. Men inte bara. Här finns också inslaget om sonen som flyttar till USA och skaffar en överviktig familj. Författaren själv dyker upp vid ett möte med huvudpersonens dotter, som strax dör i en hjärtattack. Mystik och religiösa sägner infogas med den väntandes tankar i sängen.

Kyckling och plommon är ett porträtt. Det genomsyras av viljan att beskriva ett levnadsöde blott och bart för dess egen skull, för att det måste berättas om Nasser Ali. Hans liv bar för mycket för att få glömmas. För inte handlar det i slutändan om en sönderslagen luta – eller tar, som det iranska stränginstrumentet egentligen heter – utan om något större. Varför var Nasser Ali så olycklig med sin fru? Varför var han så olycklig överhuvudtaget? Porträttet är sorgligt, men mellan de svartvita rutorna och raderna ryms ett stort, rött hjärta. Kärlek, livstragik och svart, svart tusch fungerar utmärkt tillsammans.