På natten är allting annorlunda jämfört med på dagen, konstaterar den lilla flickan Marie. Varenda kväll dyker samma otäcka nattmonster upp. Hur ska hon stoppa dem? Eftersom det är ljust på dagen och de aldrig syns till då, måste hon ordna mer ljus i sitt sovrum och vad passar bättre än att hänga upp månen där? Sagt och gjort, med hjälp av en stor sax klipper hon loss månen och placerar den ovanför sin säng. Planen fungerar perfekt, bortsett från att problemet nu har förflyttat sig.

Frånvaron av månens ljus påverkar alla, kanske allra mest katterna som inte längre kan orientera sig i det kompakta mörkret. Det kan däremot råttorna som snabbt förvandlas till gatornas kungar och härjar och förstör. Situationen blir ohållbar och katterna söker upp sin kattkung som i sin tur inleder förhandlingar med Marie.

Det här är en ganska kort berättelse, som lånat en del drag av sagan, språkliga formuleringar och hur händelser bildar en kedja. Texten är knapp, vi får inte veta så mycket om Marie. llustrationerna ligger hela tiden nära texten, här tillförs inget som inte redan omnämnts i texten.

Kanske hade berättelsen upplevts som mindre gullig och oförarglig om mörkret hade fått ta lite mer plats och vara just mörkt? Marjane Satrapi har ju visat hur hon kan utnyttja det svartvita formatet till fullo i Persepolis, här väljer hon däremot konsekvent att använda färg. Mörkerscenerna i Maries rum utspelar sig förvånande nog mot vit bakgrund.

Största behållningen blir med vilken självklarhet Marie klipper ner månen med sin stora sax, den övergången från verklighet till fantasi är det som sticker ut mest i den här berättelsen.