Broderier heter Marjane Satrapis senaste serieberättelse. En titel som man kanske kan associera till kvinnlig gemenskap åt syjuntehållet – och det vore inte helt fel ute. När männen vilar på maten sätter kvinnorna i Broderier på samovaren, dricker te och utbyter skvaller och livsvisdomar. Men ”brodyr” kan också syfta på ingreppet att låta sy ihop underlivet för att framstå som oskuld.

Och det handlar mycket om äktenskap och sex när Marjis släktingar och bekanta kommer igång och berättar. Satrapi ger, som tidigare, en spännande och väldigt mycket mer nyanserad bild av människors liv än vi ofta får se. Kvinnorna i Broderier lever på många sätt i två världar samtidigt, en präglad av tradition, en av sekulariserad modernitet. Deras lösningar på de olika problem de stöter på är långt ifrån konventionella och inte alltid särskilt politiskt korrekta. Även om deras möjligheter att påverka sin omgivning inte alltid erkänns utåt hittar de på både det ena och det andra i form av nödlösningar, nätverk, goda råd och ren manipulation.

Marjane Satrapis enkla och opretentiösa stil är lika träffsäker och charmerande som i tidigare Persepolis. Hennes formmässiga lösningar kan vara smarta och spännande men tillåts aldrig någonsin överskugga berättandet. Hon fäster en muntlig kultur man sällan lyckas fånga och göra rättvisa på papper på ett svårslaget, imponerande och inspirerande sätt.

Och så är det så jäkla roligt. De här kvinnorna är visserligen ganska utsatta men framför allt är de vardagsnära överlevare med nästan oändlig styrka och avväpnande galghumor. Från visdomssentenser som ”i väntan på att det går åt skogen får man uppleva lyckan” till sarkastiska anmärkningar som ”Det enda han hade anammat från den västerländska kulturen var att använda pomada och att knulla runt…” eller kvinnan som med plastikkirurgins hjälp flyttat fett från rumpan till brösten för att få sin man att sluta titta på yngre kvinnor: ”Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…”

Det Broderier saknar i struktur – den är ett gytter av livsöden och anekdoter – tar den igen i humor och känsla. Satrapi bjuder på bekantskaper som på en gång känns fräscht nya och hemtrevliga. Bara att hälla upp en kopp te och njuta av sällskapet.