Den här diktboken består av 186 numrerade, femradiga verser som alla är kursiverade.

Kursivering, ja. Det används som brukligt för att framhäva vissa ord eller fraser i text, men här är alltså allt satt på lut. Och det är inte svårt att läsa det som ett tilltal med eftertryck, som om diktaren har utomordentligt viktiga saker på sitt hjärta.

Det börjar med i mycket tydlig mening, nästan homerisk: "Här är de dödas klättrande skuggor/läppar och röster med flykt", för att fortsätta och spinna på samma tema. Det råder ingen tvekan om vart läsaren förs, det är till ekokammaren där det döda och levande möts, och i denna dikt sker kollisionen i moder natur, i en vildmark som doftar och lever.

Det är sällan man läser en så säregen naturlyrik.

Mats Söderlund har sökt en helgjuten form för sin resa in ibland skuggorna, och dessa strama, yttre tyglar är av godo, ty innehållet spretar åt många olika håll och kan ibland drabba med en överväldigande ström av skiftande bilder. Man kastas från årstid till årstid, mellan konkreta upplevelser och drömlika sekvenser, dåtid och nutid i något som skulle kunna beskrivas som ett slags kontrollerad, automatisk skrift. Eller ett poetiskt tungomål.

Det tydligaste, och helt genomgående temat, är döden och de dödas röster. Här ansluter sig Söderlund till en rik och gammal tradition, Eliot inte minst. "om du läser mig/läser du de döda/deras röster i mig" Och visst klingar det av röster från andra sidan: "och rymdens kropp/bland världarna som rulla". Känns det igen?

När jag läser poesi som berör och framstår som "bra" genomfars jag av känslan att något osynligt (jag vet inte riktigt vilket ord jag ska välja, jag tar det något högtidliga "skrider") skrider genom raderna. En utomstående kraft som bor under, mellan eller över orden. Kanske är det själva essensen av vad diktare, omedvetet, förmedlar. Stormen som river tag i intellektet och för den långt, långt bort. Det är dit man vill, där det halvt uttalade förnimmer om en ny magi.

Jag var nyss där.