Sedan den dagen jag fick ett språk har poesin varit ett verktyg som hjälpt mig att förhålla mig till världen. Hur det blev så vet jag inte. Däremot minns jag hur jag dikterade naturromantiska poem, min snälla dagmamma skrev ned dem och jag tecknade illustrationer. Då var jag i fyraårsåldern och hade ännu inte erövrat skriftspråket. De flesta av dessa alster har skingrats, men några fragment finns kvar i mitt minne:

Jag bor vid en sjö som heter älven…
Det var när syrenerna blommade jag skrev den här dikten…

Under hela uppväxten och vuxenlivet använde jag mig sedan av poesin som ett hjälpmedel. Världen runt omkring är påträngande med alla sina skiftningar, då behövs orden. Främst för att fånga upplevelser och stämningar. I andra hand för att bearbeta, förföras av bilderna och klangerna, för att slutligen eventuellt låta någon läsa.

Mats Söderlund är en av Sveriges etablerade poeter, han har gett ut ett tiotal diktsamlingar, essäer och någon roman. Mellan åren 2005-2012 var han ordförande i Sveriges författarförbund, han undervisar också regelbundet om skönlitterärt skapande och skrivande samt skriver om poesi i tidningen Skriva. Med andra ord måste han rimligen räknas som expert på det lyriska hantverket.

Skriva poesi är också en mycket gedigen handbok. Den berör bland annat teman som poetry slam, poetiska bilder, utgivning och hur du kan använda dig av rytmen i ditt skrivande. Jag är genuint intresserad av hans råd, de är väl underbyggda och pedagogiskt presenterade. Jag lär mig helt enkelt mycket. Ändå får jag tugga mig igenom kapitel efter kapitel i mycket långsam takt. Varför? Ja kanske för att det som varit mina privata bilder för överlevnad plötsligt förbyts i just hantverk. Eller som Söderlund själv formulerar dilemmat redan i förordet:

Att skriva en handbok i att skriva poesi är en paradox. Som att skriva en handbok i magi. När du avslöjar tricket upphävs samtidigt magin. Det är därför en handbok i poesi aldrig i sig kan vara tillräckligt. Du kan lära dig hantverket. Men magin måste du tillhandahålla själv.

Kan man förhålla sig till den paradoxen är det här dock en mycket användbar bok. Det gäller bara att gräva sig långsam igenom sidorna för att essensen inte ska gå förlorad på vägen.